Asien går före när det gäller frihandelsavtal

Läget för frihandel i världen blir allt bättre trots att det kärvar på många håll. Asien och Stillahavsländerna går före. Sannolik driver både TPP- och TTIP-avtalen ländernas ambitionerna att på olika sätt komma med i världshandeln.  

Sydkoreas parlament godkände den 30 november sitt frihandelsavtal med Kina, ett halvår efter att Sydkoreas president Park Geun-hye och Kinas president Xi Jinping skrivit under avtalet.

Även frihandelsavtalen med Vietnam och Nya Zeeland godkändes.

Det är tydliga exempel på att länder i Asien och Stilla havet öppnar upp sin handel för att inte komma efter EU. Kina skyndar på olika handelsavtal för att kompensera för att landet inte är med i TPP-avtalet.

Känsligheten för interna politiska åtgärder är inte lika stor som inom EU eller i USA. Sydkorea hanterar oron hos bönder, fiskare och småföretagare genom olika former av stödsystem i samarbete mellan stat, branschorganisationer och kooperativ.

Världen rör sig just nu mot allt mer frihandel i form avtal både mellan länder och mellan grupper av länder. Samtidigt arbetar WTO vidare på Doharundan. Förhoppningarna är inte större nu än tidigare på att WTO:s ministerkonferens i Nairobi den 15-18 december. Men de är inte heller lägre och trots det låga tempot och många låsningar går arbetet framåt.

Det är positiva tecken.

Å andra sidan är antalet handelskonflikter ganska stort och även EU tenderar att missbruka antidumpingtullar. De senaste exemplen är tullar på solpaneler och elektrostål (i detta fall avses en speciell produkt för kraftindustrin) — två produktkategorier där självförsörjning inte varken är av strategisk eller stor samhällsekonomisk betydelse.

Men — och det är ett viktigt litet ”men” — det finns i alla falla avtal att få konflikter kring och någon form av internationella mekanismer för att hantera konflikterna. Det är därför vi inte ser fullskaliga handelskrig med allt högre tullar på allt fler produkter.

Det är ett stort framsteg när det gäller att både skapa välstånd och hålla konflikter mellan stater på en hanterbar nivå.