Att USA skulle ha intern frihandel var inte självklart

USA:s handelspolitik har varierat och inte alltid varit rationell. Att USA fick intern frihandel var kanske lika mycket tur som skicklighet.

Det finns sådant som är så självklart att man inte tänker på att det är ett undantag. Ett exempel är att det historiskt sett råder frihandel mellan USA:s delstater. Det är inte självklart. Även länder som är mycket likartade som de skandinaviska har haft handelshinder. Provinserna i Kanada har haft olika handelspolitik och handelshinder mellan sig, något som nu försvinner tack vara CETA-avtalet.

Men i USA råder frihandel. Anledningen är ett beslut av USA:s högsta domstol från 1824.

Staten New York hade gett Robert Livingston och Robert Fulton monopol på transporter med den nya uppfinningen ångbåt inom staten, och hade dessutom definierat New Yorks vattenintressen så att de delvis omfattade angränsande stater.

Men Thomas Gibbons, som drev en ångbåtslinje mellan New York och New Jersey, stämde staten New York. Han menade att staten inte hade rätt att inskränka näringsfriheten och dela ut monopol.

Gibbons vann. Högsta domstolen konstaterade enhälligt att bara den federala regeringen, inte de enskilda staterna, hade rätt att reglera handeln.

Resultatet visade sig omedelbart. På ett år ökade antalet ångbåtar som trafikerade vattnen kring New York från sex till fyrtiotre, medan priserna för att resa föll med 40 procent.

Domstolen hade dessutom gjort en mycket vid tolkning av grundlagen så att friheten omfattade inte bara sjöfart utan handel och företagande i största allmänhet.

Konsekvensen blev att USA plötsligt var världen största marknad och den amerikanska ekonomin växte till världens största på bara fem decennier. Kraften i uppfinningsrikedom, entreprenörskap och fri konkurrens är svår att överskatta. USA har förstås fördelen jämfört med exempelvis EU att ha ett språk och en rätt likartad kultur. Konsekvensen är att amerikanerna har blivit bäst i världen på massmarknadsföring och att formulera affärskoncept som kan rullas ut över stora marknader med rekordfart. De stora marknaderna medger dessutom enorma FoU-budgetar med åtföljande blixtsnabb produktutveckling.

Men det var kanske inte självklart att Gibbons skulle ha ork och pengar i gå till domstol, och inte heller att högsta domstolen skulle döma till förmån för näringsfrihet. I så fall kanske USA skulle ha bestått av en rad stater med tullar, kvoter, olika standarder. Då skulle USA knappast ha kunnat samla sig till att slå tillbaka mot Tyskarna i Europa samtidigt som landet förde krig mot japanerna i stilla havet. USA:s insatser i andra världskriget handlar till stor del om den fullständigt överlägsna produktionsapparat som tyskar och japaner tvingades möta.

Tyvärr har amerikanska politiker inte alltid dragit rätt slutsats av det faktum att de lever i världens största och friaste marknad.

USA har ofta skyddat sin industri mot utländsk konkurrens trots att det knappast varit nödvändigt (och att det oavsett detta är destruktivt).  Efter börskraschen infördes 1930 Smoot-Hawley-lagarna som gav de högsta tullarna någonsin. Omvärlden hämnades förstås och USA:s export föll från ungefär 5,2 till 1,2 miljarder dollar (-78%) på knappt ett par år. Världshandeln föll från 36 till 12 miljarder dollar, till en nivå världen inte sett sen 1890-talet.

Å andra sidan gick USA i spetsen för GATT (General Agreement on Tariffs and Trade) som 1947 började sänka tullarna mellan världens ledande ekonomier från ett snitt på 22 procent till ett snitt på 5 procent.

Det medförde en snabb ökning av handeln, och i dag är handelsvolymerna i världen cirka 30 gånger större än 1947 och världen är, trots återkommande kriser, rikare än någonsin.

Nu går USA åter åt fel håll, men Trumps politik är trots allt en västanfläkt jämfört med 30-talet.

Framför allt reagerar inte omvärlden på samma sätt. Tvärt om är USA i dag relativt isolerat som handelskrigare — motåtgärderna mot USA är måttliga och för övrigt försöker man öka, inte minska frihandeln.

 

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel