Bör EU:s ledare propagera för TTIP?

Cecilia Malmström uppmanar EU:s ledare att propagera för TTIP.

Detta har stött på kritik från dem som menar att regeringarna inte skall lägga sig i den demokratiska processen under förhandlingarna.

Om det kan man säga minst två saker.

1. Det kanske inte krävs så mycket ”propagerande”. Det räcker med att EU:s politiker vågar säga att det mesta av det som TTIP-kritikerna säger om vad avtalet kan komma att innebära, och vad ISDS är, är antingen missförstånd på grund av okunskap eller medvetna lögner.

Nu kan man konstatera att även regeringspolitiker i exempel Tyskland och Österrikes formulerar sina ståndpunkter i frågan som om kritikernas beskrivningar av avtalet är sann. Och det är klart att om ledande politiker ger folk intryck av att TTIP kanske faktiskt skulle kunna innebära att makten flyttas från de demokratiskt valda politikerna till Monsantos styrelse finns det skäl att vara misstänksam. Men så är det inte.

Med andra ord krävs det inte så mycket propaganda, utan bara att politikerna vågar säga som det är. Tyvärr tränas politiker i dag att undvika konflikter genom att säga saker som att ”jag förstår att ni är oroliga och jag tar det ni säger på största allvar bla bla bla”. Håll med, visa empati, (låtsas) lyssna. Problemet är att det fungerar med vanliga, engagerade och oroliga medborgare som i stort har rätt men kanske fått saker lite om bakfoten. Men det fungerar naturligtvis inte med hårdföra, organiserade, ideologiskt motiverade aktivister som använder allt du säger emot dig, ser varje eftergift som en svaghet och redan är på det klara med hur de skall eskalera till nästa steg. I de sammanhangen leder ”hålla med och visa empati-strategin” bara till att känslan av att kritikerna egentligen har rätt förstärks.

2. Ur en liberal synpunkt kan man ifrågasätta om det verkligen är rimligt att politiker och tjänstemän använder sina plattformar och allmänna medel till politisk propaganda. Idéalet är att civilsamhället där även de politiska partierna ingår för debatten, nominerar och rösta fram politiker med sina politiska program och dessa sedan genomförs. Det är de valda politikernas uppgift att förklara och försvara genomförandet av den politik de gått till val på. Myndigheterna bara genomför och informerar möjligen på ett synnerligen neutrals sätt.

Men det kan man ju drömma om. I Sverige har de flesta myndigheter i uppdrag att skapa stöd för den förda politiken. Myndigheter skall lägga hela tyngden av sin aktivitet och ibland åttasiffriga belopp på att indoktrinera medborgarna att de för tillfället sittande majoritetens politik är rätt.  Så är det även i övriga EU. Och de flesta organisationer som kritiserar TTIP tycker att detta är en rimlig ordning. De är inte klassiska liberaler som hyllar funktions- och maktuppdelning, rättsstat och oväld. De kommer från totalitära traditioner som motsätter sig allt sådant.

Till saken hör att många TTIP-kritiska organisationer har en betydande del av sin finansiering från offentliga bidrag. ”NGO”, ”non-governmental organisations” borde ofta kallas ”SGO”, ”semi-governmental organisations”. Och inte bara på grund av pengarna, utan därför att de ofta lever i symbios med politikerna och offentlig sektor. Politikerna tar med dem i offentliga sammanhang vilket ger dem legitimitet, och som betalning levererar de ”forskningsrapporter” och förment folkligt stöd till politikerna.

Givet detta är det inte ett dugg konstigt om EU:s politiker ger stöd åt TTIP. Det har som sagt alla EU:s regeringar och en majoritet av EU-parlamentet bakom sig.

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel, TTIP