Dagens protektionism komplex företeelse

Den som vill ha en trygg anställning skall söka jobb som förhandlare av frihandelsavtal. Risken att arbetsuppgiften blir avklarad i brådrasket får anses som begränsad. Handelsförhandlingar tar nämligen mycket tid. De som klagar över att TTIP har dragit ut på tiden efter drygt tre år vet inte vad de talar om. Ett så komplext avtal kan förväntas ta fem eller tio år (eller längre) att arbeta fram.

Ett skäl är att det inte finns någon gemensam definition av vad protektionism är och att protektionism kan utgöras av en rad olika åtgärder. Kommerskollegiums rapport Protectionism in the 21th century tar upp en rad möjliga sätt att se på vad protektionistiska åtgärder kan vara — alla med sina brister och förtjänster.

Att bara se till åtgärder som minskar handeln med färdiga produkter över landgränser är numera ett alldeles för snävt synsätt.

Det enklaste är att se vad WTO accepterar i sina avtal. Fördelen är att det finns en bred acceptans för synsättet, nackdelen är att avtalen är ett resultat av politiska förhandlingar snarare än analyser av vad som är handelshinder. Konsekvensen är att en del handelshinder hamnar utanför en definition baserad på WTO.  Att WTO accepterar en del tullar och kvoter skulle ge närmast absurda konsekvenser för en sådan definition.

Om man ser till intentionerna hos en regering som inför vissa åtgärder missar man sådant som skadar handel utan att det var avsikten. Med tiden kommer även uppenbart protektionistiska åtgärder att motiveras på andra sätt.

Det i princip enklaste är förstås att se om politiska åtgärder minskar handeln. I praktiken är det nästan omöjligt att avgöra. Handelsströmmar påverkas av annat än politik. Dessutom finns det protektionistiska åtgärder som kan antas öka handeln, nämligen industri- och jordbruksstöd samt exportsubventioner. Förvisso får vi undanträngningseffekter men det är inte säkert att dessa helt proportionerliga mot ökningen.

Det kanske bästa kriteriet är om utländska varor och tjänster diskrimineras eller inte. Det täcker in allt från tullar och kvoter till inhemska regler som missgynnar utländska investeringar, begränsningar av dataöverföring och onödigt komplicerade certifieringar och tillstånd för utländsk arbetskraft. Som tidigare påpekats är handel i dag mer än bara försäljning av en fysisk produkt, utan en rad flöden av data, tjänster och människor och finansiering.

Till sist kan man även tänka sig att rena störningar av marknaden i form av skatter och regleringar fungerar som ett handelshinder. Men ett sådant synsätt suddar ut skillnaden mellan inhemska regleringar och protektionism på ett sätt som de flesta regeringar inte skulle acceptera. Exempelvis skulle den svenska alkohollagstiftningen kunna uppfattas som ett handelshinder av vinproducerande länder och därmed utmanas med handelspolitiska argument, något som den svenska regeringen självklart inte skulle uppskatta.

Sammanfattningsvis är den rimligaste synen på protektionistiska åtgärder att de antingen hindrar handel som tullar och kvoter, eller är tydligt diskriminerande, exempelvis att importerade produkter måste genomgå mer rigorösa tester än inhemska produkter för att tillåtas eller vara märkta på vissa sätt förutom ursprungsland.

Men även med dessa kriterier kan uppenbara handelshinder gå under radarn. Exempelvis krav på att en produkt skall innehålla en viss minimiandel komponenter från det importerande landet: konsekvensen är att produkten importeras bara delvis färdig och slutmonteras i importlandet med lokalt producerade delar. Är det diskriminering? Nej, inte formellt sett. Alla importörer drabbas av samma krav, och även inhemska tillverkare måste sätta in samma andel inhemska komponenter.

Det är uppenbart att handelsavtal kan ta mycket tid i anspråk om alla dessa detaljer skall redas ut och alla kryphål täppas till. Det är också uppenbart att det finns stora möjligheter för kreativa regeringar att missgynna import på olika sätt som inte strider mot eventuella ingångna handelsavtal.

 

 

 

 

 

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel