Den viktigaste frågan när man beslutar sig i EU-valet: vad är alternativet?

Även om det inte framgår av partiernas valaffischer finns det en viktig fråga som skiljer partierna åt. Nämligen synen på frihandel och ekonomisk tillväxt. Valet är därför enkelt. Öppenhet och tillväxt eller protektionism och stagnation. 

Kanske inte alla medborgare, men många, har åsikter om politik.

I många fall är synpunkterna kritiska.

Det är förstås inget fel. Samhället utvecklas genom att man identifierar och åtgärdar sådant som inte är bra.

Men ofta glömmer de som kritiserar bort att när det gäller samhällsfrågor måste man alltid fundera på vad som är alternativet till det man kritiserar.

“Det var fel att bygga kärnkraft i Sverige, nu står vi där med en massa utbränt bränsle”. Visst, men vad var alternativen; att bygga kolkraftverk eller bygga ut ytterligare älvar?

“Vi borde inte ge bidrag till folk som inte vill jobba och ändå skaffar en massa barn”. Ok, men vad tycker du vi skall göra istället? Låta dem bo på gatan och svälta ihjäl?

Många försöker då trolla bort problemet. “Hade vi varit tvungna skulle vi utvecklat alternativa energikällor” eller “utan bidrag hade många skaffat jobb, och de andra hade fått hjälp av kyrkan”.

Det är bara att öppna tidningen på morgonen för att se exempel på kritik mot politiska åtgärder där journalisten borde ha ställt frågan om vilka alternativ den kritiske förespråkar.

Ett annat särdrag hos samhällsfrågor är att de ofta är extremt komplexa. De består av ett otal detaljer och oförenliga mål, och ger således en stor mängd kompromisser av den art att alla kan tycka att kompromissen är fel. När staten bygger en väg är den en kompromiss mellan önskad kapacitet, kostnader, trafiksäkerhet, miljö, riksintressen, geologiska förhållande och det faktum att vägen helst skall möjliggöra annan samhällsutveckling, kanske ett framtida bostadsområde, universitet, sjukhus, industriområde eller liknande. Konsekvensen blir en rad kompromisser och ingrepp i natur och kulturvärden som framstår som helt obegripliga för dem som inte har koll på helheten.

Ibland uppstår tilltalande förhållande just på grund av det fenomen de uppfattas vara ett alternativ till. “Titta vad trevligt det är med levande stadskärnor, synd att de öppnat ett handelsområde som gör att handeln i centrum inte lönar sig”. Men den levande stadskärnan som är så trevlig med sina specialbutiker, gallerier, krogar och fik finns just därför att den vanliga handeln har flyttat ut till köpladan 500 meter utanför staden. Annars hade centrum dominerats av en halvstor matvarubutik utan konkurrens, med dåligt utbud, höga priser, ständiga transporter av varor och sopor och de vanliga kedjorna som bygger på stora volymer. Lokalhyrorna skulle inte ha medgivit gallerier, specialbutiker och små barer och fik.

Frihandelsbloggen tar inte ställning till vad som är rätt i de ovan nämnda exemplen. Inte heller att påstå att faktiska politiska beslut inte ibland kan var helt uppåt väggarna fel på grund av faktorer som exempelvis inkompetens, korruption eller prestigekamp. Deras syfte är bara att illustrera att inom många politikområden är det faktum att beslut och förhållanden kan kritiseras inte ett skäl till de måste anses ha varit fel. Tillgängliga alternativ var helt enkelt betydligt värre.

Ett annat faktum är att stora institutioner, vare sig det är svenska kommuner, landsting, staten eller EU oundvikligen får inslag av ineffektivitet, mörkning av misstag, ren korruption och i värsta fall maktmissbruk. Anledningen att ändå ha dessa politiska organ och förvaltningar är att de är nödvändiga och fungerar trots alla brister. Här är målet att det skall fungera som de skandinaviska länderna, snarare än som Ryssland eller Mexiko. Men helt perfekt kommer det aldrig att bli.

Detta är en viktig insikt inför det kommande EU-valet.

Det är lätt att rikta kritik mot EU och i skrämmande många fall kan den vara helt berättigad. Ibland är det självklara svaret på vad EU borde ha gjort i stället en enkelt “ingenting alls”.

Men samtidigt måste man som väljare inse att EU kommer att finnas kvar i många decennier eller århundraden, att britternas utträde — om det blir av — för tillfället inte är ett attraktivt exempel för andra länder. Vidare kommer ett sönderfall av EU — hur osannolikt det än är — förmodligen inte ske i ordnade former och resultera i särskilt sympatiska konsekvenser. EU är inte heligt. Men just nu finns det inget parti som har ens embryot till en föreställning om vad ett alternativ till EU skulle vara. Det är detta som var upphovet till britternas problem, de visste inte vad de egentligen röstade på när de röstade för utträde. Och då inte i den triviala meningen att de inte kunde förutse konsekvenserna av sina handlingar.  Det kan man ju egentligen aldrig med hundraprocentig säkerhet göra. Utan i den konkreta meningen att det inte fanns någon idé om hur ett utträde skulle se ut institutionellt. Det är det som gör britterna till dödens lammungar i förhandlingarna med EU. Man hade inte en susning om vad man ville med utträdet.

Med andra ord: Om man tar sitt medborgarskap och sin rösträtt på allvar är det lämpligt att rösta på det parti som vill göra EU till något man själv skulle önska utifrån en vuxen insikt att i en demokrati får ingen exakt som den personen vill.

För frihandelsbloggens del är det mest attraktiva med EU den inre marknaden med de fyra friheterna, kombinerad med maktdelning, marknadsekonomi, rättsstat och frihandel mot omvärlden.

På det området har EU fungerande institutioner och en rätt hygglig historia — samtidigt som det finns enormt mycket kvar att göra.

Och en sak är klar. Det finns starka politiska krafter i både Sverige och EU som betraktar frihandel och ekonomisk frihet som i bästa fall lågt prioriterade, i många fall som något de egentligen vill bekämpa.

Så för den som gillar handel, ekonomisk frihet, tillväxt och utveckling är EU-valet inte på något sätt oviktigt.

Där är det solklart vad alternativet är. Nämligen protektionism, regleringar, kapitalförstöring och stagnation.

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel