Det mesta som skylls på frihandel har inte med frihandel att göra

Kritik mot frihandel yttrar sig ofta som kritik mot allt möjligt som inte är frihandel. Effekterna av osorterade statliga ingrepp, ren protektionism eller inhemska institutionella brister skylls på frihandeln. 

Den här artikeln i tidningen Proletären är lite rolig.

Den innehåller en intervju med bonden Torgny Östling som driver ett litet jordbruk i Norrland och är med i föreningen Nordbruk, en intresseorganisation för svenska bönder, som i sin tur är med i den internationella organisationen La Via Campesina som organiserar över 200 miljoner bönder i hela världen. Flera andra småbönder från andra länder intervjuas också i artikeln som är lång och välskriven.

Den tar upp en rad olika missförhållanden som de skyller på frihandeln:

  • Reglerad handel.
  • Subventioner.
  • Brist på etablerad äganderätter eller att dessa inte kan upprätthållas.

“Det är frihandeln som är problemet. Och problemet är globalt. Jag kan sätta mig ned med en bonde från Sydamerika och han fattar direkt vilka problem vi står inför här i Sverige. Ta det här med fiske som exempel. Norska fiskebolag expanderar sin verksamhet till Chile och som följd slås både den chilenska och nordiska småskaliga kustfiskaren ut. Storbolagens agerande möjliggörs via EU:s liberala politik och avregleringar. I slutändan hotar detta både jordbruken, miljön, arbetsvillkoren och folkförsörjningen, menar Torgny Östling.”

Att norska fiskebåtar tar sig till Chiles kust är förstås inte rimligt, men norska fiskare, liksom fiskare i EU, är starkt subventionerade. Det är knappast frihandelns fel att skattebetalare i Norge och EU betalar olönsamma fiskeflottor som dammsuger haven på fisk. Eller att det saknas vettiga ägande- eller nyttjanderätter av havsresurserna.

Ryktet om EU:s liberala politik och avregleringar är starkt överdrivet och gäller i huvudsak inom EU. Mot omvärlden gäller fortfarande protektionism även om det finns en ambition att underlätta handeln.

Och EU bestämmer förstås inte om havet utanför Chiles kust. EU är inte en världsmakt.

Vidare uppfattas lägre priser som ett problem.

“Jordbruket i Sverige har genomgått stora förändringar. Sedan 1981 har 56.355 gårdar försvunnit, och andelen bönder med en åkerareal på mindre än 100 hektar har sjunkit med 53 procent. Gårdar med över 100 hektar har samtidigt ökat med 101 procent.

Bakom utvecklingen ligger rationaliseringar. Konstgödsel. Konstfoder. Större åkermark och massiva maskiner. En storskalighet som drivs på allt färre arbetstimmar är nödvändig för att vara konkurrenskraftig på en internationell marknad. En internationell marknad som samtidigt ökar utbudet och driver ned priset på grödor. 1975 var en skäppa vete värd cirka 17 dollar (i dagens penningvärde). 2019 är priset 5 dollar.”

Det är ingen tvekan om att nästan alla länder, däribland Sverige, har drivit en politik som gynnar storskalighet inom jordbruket. Men det gäller inte bara jordbruk utan all industri. Under 60-70-tal genomfördes en hårdhänt strukturrationalisering i Sverige — flyttlasspolitiken kallades den — då många mindre industrier inom verkstads- och stålsektorn lades ner och många bruksorter avfolkades och gick under.

Men samtidigt är stordrift och specialisering ett viktigt skäl till att välståndet ökar. Allt mindre insats av mänsklig tid och ansträngning ger allt mer utbyte eftersom allt mer produktionskapital kan användas allt mer effektivt.

Att priserna sjunker på spannmål är förstås dåligt för småbönder, men samtidigt är det bra för konsumenterna. Och konsumenterna är många gånger fler än producenterna, även i ett samhälle med många mindre jordbruk.

Till sist vädras också tanken på nationell självförsörjning.

“I Moçambique finns cirka tre miljoner småbönder som tillsammans står för 95 procent av all jordbruksproduktion. Två tredjedelar av dessa är kvinnor. Mycket av UNAC:s kamp går ut på att informera om faran med en industriell omställning av jordbruket.

– Fler och fler börjar förstå att småskaligt jordbruk lönar sig i längden, säger Matilde Buanausse. När vi ställer om till storskaliga jordbruk får vi en monokultur och då måste du använda teknik och kemikalier som förstör marken, miljön och grödorna. Det är inte vägen fram för oss.

Joel Holmdahl håller med.

– Det går inte att applicera ett industriellt tänkande på jordbruket. Hållbarhet kräver mångfald. Effektiviteten kanske ökar, men man ser sällan till det negativa. Det kräver att du specialiserar dig på enbart en gröda. Då tappar man lätt helhetsbilden av vad det innebär att vara bonde.

Moçambique slöt nyligen ett frihandelsavtal med Japan och Brasilien. Projektet Prosavana kommer innefatta en 14 miljoner hektar lång korridor genom det bördiga landskapet mellan Malawi och Moçambiques kustlinje. Matilde Buanausse är skeptisk till projektet.

– Brasilien exporterar teknik. Moçambique står för jorden och arbetskraft. Japan får maten. Men det är inte det vi behöver. Vi måste få folket i Moçambique att köpa varor från våra gårdar. Om vi bara exporterar våra grödor svälter både bönderna och invånarna i Moçambique.

(—)

– Det [lösningen] handlar om protektionism, svarar Joel Holmdahl. Frihandelsavtalen slår ut det vi kallar matsuveränitet: Länders rätt att själva definiera sin egna jordbruks- och livsmedelspolitik. Svenska bönder måste försörja Sverige och Kenyanska bönder måste försörja Kenya. Det funkar inte annars. Det är det här som är internationell solidaritet. Vi i Sverige ska inte stötta en politik som slår ut jordbruket i Moçambique. Och Moçambique ska inte stötta en politik som slår ut jordbruket i Sverige”

Dessa föreställningar är uppenbart felaktiga.

I Sverige och andra industriländer arbetar en extremt liten andel av befolkningen med jordbruk, ett jordbruk som är helt beroende av export och import. Till stor del baseras jordbruket på metoder som ligger ganska långt ifrån en romantisk föreställning om bönder i samklang med djur och natur. Man har applicerat ett “industriellt tänkande” på jordbruket. På så sätt har arbetskraft frigjort till andra sektorer i ekonomin och allas välstånd har ökat.

Man kan förstås säga att ett modernt, högteknologiskt jordbruk är sårbart för störningar i leverantörskedjor av utsäde, bekämpningsmedel, konstgödsel, diesel, el och mycket annat. Men å andra sidan har vi över ett halvt århundrade av erfarenheter och inget modernt industriland har ännu drabbats av problem med livsmedelsförsörjningen på grund av detta. Betänkt att lantbruket i Sverige drabbades hårt av värmen och torkan för två år sedan — man talade om nödslakt och brist på spannmål. Men finns det någon som idag kan komma ihåg någon period av brist eller höga matpriser sedan sommaren 2018? Nej. Småjusteringar i priserna och ökad import buffrade bort problemen. Konsumenterna märkte nästan ingenting.

Afrikanska länder är fattiga just för att de har så många småjordbruk med ineffektiva metoder som låser fast en stor del av landets arbetskraft i en hård tillvaro. Att modernisera, rationalisera och delta i världsmarknaden är vägen till högre välstånd och försörjningstrygghet.

Att denna process börjat i västvärlden beror på historiska faktorer som penningekonomi, äganderätter, rättssäkerhet, fungerande finansmarknader och många andra idéer som uppstod eller institutionaliserades under antiken i Aten och Rom och spreds över stora delar av medelhavsområdet och Europa genom det romerska imperiet.

Upplysningen och den tekniska utvecklingen som låg till grund för den industriella revolutionen gav också världshandeln en skjuts. Ångmaskinens betydelse kan knappats överskattas. Plötsligt hade människan tillgång till mer energi för industriellt arbete än hon själv eller ens de starkaste djur kunde ge, och till det kom järnvägen och skepp med stålskrov som drev ner risker och kostnader för transporter till en bråkdel av vad de tidigare varit.

Ett skäl till svält i vissa regioner har historiskt sett varit brist på transportkapacitet. Svältkatastrofer var ovanliga i romarriket. De hade väl utvecklad handel och försörjningslinjer för spannmål. Storleken på romarna fraktfartyg återuppnåddes inte förrän på 1800-talet.

När Rom föll försvann också det systemet och under medeltiden rådde “matsuveränitet” i Europa. Svälten var ett ständigt närvarande hot.

“Matsuveränitet” är kort sagt lika illusoriskt som alla andra idéer om att klara sig själv utan att samarbeta med andra — vilket onekligen leder till beroende. Som i nästan alla andra mänskliga sammanhang får man välja mellan att vara oberoende eller fördelarna av samarbete med andra.

Den här texten syftar inte till att klandra eller håna de personer som intervjuas. Deras uppfattningar intuitivt rimliga och understöds av moderna marxistiska föreställningar. De delas av många högutbildade människor i hela världen.

De är inte desto mindre helt felaktiga. Möjligen förtjänar Proletärens skribent och redaktion hån för att de inte inser hur det ligger till. I ett land där alla får statligt betald utbildning från dagis till doktorshatten och expertis finns på ett par musklicks avstånd kan man förvänta sig bättre.

Men det intressanta med Proletärens artikel är just som illustration till hur kritik mot “frihandel” ofta är formulerad. Allt man kan komma på som man ogillar med rådande ekonomiska förhållanden hänförs till “frihandel”. Allt från statliga subventioner och storskaliga dårprojekt, ogenomtänkt penningpolitik, effekter av protektionism, frånvaro av äganderätter, frånvaro av rättsstat och rent förtryck som orsakar ekonomiska klyftor, allt skylls på “frihandeln”. Men “frihandel” betyder faktiskt bara att individer och företag får handla med andra individer och företag över nationsgränser på samma villkor som gäller om de skulle handla inom nationerna. Inte sämre villkor, men heller inte bättre.


Taggar: Proletären
Kategorier: Frihandel