En gång i tiden var det lönsamt att smuggla siden, sammet och spetsar

En ofrånkomlig del av tullar och andra handelshinder är smuggling och smugglaren är frihandelns kriminelle hantlangare. Wall Street Journal  skriver om boken Contraband av Andrew Wender Cohen. Den behandlar en av USA:s legendariska smugglare Charley Lawrence. 

Varje tid har sina definierande brott. I dag är det databrott. Vid tiden efter amerikanska inbördeskriget var det smuggling. Amerikanska staten fick större delen av sina intäkter från tullar. De var därför höga och vinsterna med smuggling stora. Det var också en tid då enorma förmögenheter byggdes upp. Efterfrågan på utländska lyxprodukter var stor och dessa hade de högsta tullarna. Förutom rent ekonomiska skäl fanns det också ett ideologiskt, närmast moraliskt: det var något oamerikanskt och förklenande över den utländska flärden. Vi känner igen det från vårt eget samhälle. Den utländska lyxen (särskilt från Frankrike eller orienten) ansågs lite frivol.

”In the decades following the Civil War, as Andrew Wender Cohen makes clear in his engaging book “Contraband,” the signal crime was smuggling. Not only did tariffs generate the majority of federal revenues so that the stakes in evading them were particularly high, but the legitimacy and scope of those duties were also the day’s most fiercely contested political issue. (Generally, Republicans favored higher tariffs and were more aggressive in policing smuggling, while Democrats preferred lower tariffs.) During the Gilded Age, demand for foreign-produced luxury items skyrocketed (stoked by mushrooming industrial fortunes), and immigration and trans-Atlantic travel surged. All this inspired a dizzying range of individuals to smuggle to U.S. shores a dizzying range of goods.

Mr. Cohen has found a particularly adept and colorful contrabandist around whom to build his narrative: Charles L. Lawrence, dubbed by the dailies the “Prince of the Smugglers.” For if smuggling was the Gilded Age’s quintessential crime, Charley Lawrence was the age’s quintessential smuggler. In 1875, he was accused of masterminding what was at the time the largest customs fraud in American history, smuggling into the U.S. some $3 million of French silk, lace and velvet—a trove worth about $60 million today—and in the process evading $1 million in duties.”

Franskt silke, spetsar och siden till ett värde av en halv miljard kronor i dagens penningvärde. Även i vår tid är detta en imponerande omfattning på ett brott även om det naturligtvis inte kan mäta sig med exempelvis narkotika. Under 80-talet omsatte Medellinkartellen mer än General Motors. Å andra sidan är är det svårt att tänka sig att någon idag skulle kunna komma upp i de volymerna genom att smuggla siden och sammet.

Smuggling var ett brott som omgärdades med en viss status och romantik:

”As Mr. Cohen writes, smuggling “was a profitable business for career criminals, but far more so for politically powerful merchants and corporations dealing in imported goods. It was an offense associated with foreigners, Jews, Asians and women, but it was also a ‘respectable crime’ committed by upper-class whites and Protestant businessmen.””

Detta känner vi igen. I Sverige hade vi långt senare kapten Niska. Legendarisk spritsmugglare under mellankrigstiden. Han och många andra i smugglarskrået uppfattades som frihetshjältar och höll hov på Stockholms guldkrogar.

I dag har vi sprit och cigarettsmuggling som, även om de verksamheterna knappast uppfattas som direkt romantiska eller hjältemodiga, inte heller möts med några mer kraftfulla fördömanden från den genomsnittlige medborgaren.

Smuggling av lagliga konsumtionsprodukter har helt enkelt den egenheten att det är ett brott utan offer. Om man bortser från statens finansiering, som kan skötas på betydligt effektivare och mindre destruktivt sätt genom vanlig beskattning, är det uppenbart att tullar och handelshinder inte fyller någon som helst funktion.

”Finally, smuggling was an affirmation of the gospel of free trade—a fundamental tenet of 19th-century liberalism—and a form of protest against protectionism. It forced into the open the question of who was being protected—and from whom.”