Ett skolexempel på protektionism fyller i bästa fall inte hundra

Lagstiftning tänkt att skydda järnvägen genom att göra båttransporter dyrare har mer än halverat USA:s handelsflotta. Och en stor andel av skeppen är pråmar på Mississippi. Men det mesta godset går på långtradare.

Du har förmodligen inte hört talas in The Jones act?

Nå, nu har du det.

Anledningen att skriva om detta stycke amerikansk lagstiftning är inte främst att den fyller 100 nästa år, eller ens att den inte borde existera.

Anledningen är i stället att den är ett så bra exempel på protektionism och hur lagstiftning kommer till utan någon diskussion, samt, inte minst, att lagstiftning alltid får konsekvenser man inte tänker sig.

The Jones act säger att skepp som fraktar varor mellan amerikanska hamnar måste vara amerikanska och att besättningen till tre fjärdedelar måste vara amerikaner.

Tanken med den var inte att skydda amerikansk rederinäring och amerikanska varv, utan att skydda tågtransporter från konkurrens från sjöfart.

På ett sätt lyckades det. Skeppsnäringen har tagit stryk de senaste 99 åren. Men på lång sikt ersattes inte båtarna av järnväg, utan av långtradare.

“Over two-fifths of global shipping in 1950, US-flagged ships carried less than 1.5 percent of American foreign trade by 2009 (far less than 40 percent as in the EU or 15 percent as in Australia). From 1975 to 2007, US-flagged ships in international trade shriveled by more than three-quarters, and their capacity shrank by more than half.

Large oceangoing vessels meeting Jones Act requirements have been roughly halved from 2000 (193) to the present (99). Eligible tanker capacity was similarly more than halved, as 110 tankers became 43. In 2013, only 13 ships could legally move oil between American ports. This, however, has been camouflaged by supporters references to a 40,000-ship Jones Act fleet, overwhelmingly made up of river barges (55 percent of the total “fleet” on the Mississippi River alone) and tug boats, which are incapable of deep-water ocean shipping.

(—)

The Jones Act has also all but destroyed America’s shipbuilding, not built it up. There are only seven active major shipbuilding yards in the US (versus about 60 in Europe), and from 2014 to 2016, the US built 910,000 gross tons of merchant ships of 100 gross tons and above, while Korea built 70,937,000 gross tons, China built 70,037,000, and Japan built 39,535,000 gross tons.

Of course, that is far from a surprise when ships meeting Jones Act restrictions may cost triple or quadruple what Korean or Japanese-made ships cost (with similarly higher crewing, maintenance, and repair costs). Further, it offers little benefit for our navy’s military capabilities, as only one shipyard building the Navy’s primary vessels also builds large commercial ships.”

Att sjötransporter mellan amerikanska hamnar är onödigt dyra har också gjort att en stor mängd gods av den typ som normalt sett är lönsamt att frakta per båt nu går på långtradare.

Eftersom det finns så få amerikanska lastfartyg måste USA:s militär i hög utsträckning flyga personal och utrustning även när tiden inte är en kritisk faktor.

Man behöver inte vara ett betydande geni för att lista ut vad detta beror på. Protektionism går ut på att skydda en industri från konkurrens så att producenterna kan ta mer betalt av kunderna. Då är det inte förvånande att kunderna köper mindre av varor eller tjänster och hittar alternativa sätt att lösa sina problem. Men det händer också annat som inte var planerat. Exempelvis att långtradartransporter slår ut tågtransporterna.

Gary M. Galles, professor i ekonomi, skriver mer om allt elände Jones act ställer till med:

“Despite largely imaginary benefits for defense or emergencies, the Jones Act imposes substantial costs, particularly in Hawaii, Puerto Rico, and Alaska, where it most severely limits supply options. In 2014, shipping a 40-foot container from Los Angeles to Honolulu cost more than ten times than to Singapore.”

George Will på Washington Post om samma ämne:

“A hog farmer in North Carolina purchases corn feed from Canada rather than Iowa because delivery costs make the Iowa corn uncompetitive. A Hawaiian rancher flies cattle to West Coast feedlots and slaughterhouses to avoid Jones Act shipping costs. Although the United States is the world’s second largest producer of rock salt, Maryland and Virginia buy theirs for winter use from Chile because of Jones Act shipping costs.

As for military considerations: Troops get to today’s wars by aircraft. And the antiquated maritime fleet carried just 6.3 percent of the cargo in the 2002–03 buildup for the Iraq War.

The Jones Act illustrates how protectionism creates dependent industries that then squander resources (ingenuity, money) on manipulating the government. The act also illustrates the asymmetry that explains much of what government does — the law of dispersed costs and concentrated benefits. The act’s likely annual costs to the economy (tens of billions) are too widely distributed to be much noticed; its benefits enrich a relative few, who use their ill-gotten profits to finance the defense of the government’s favoritism.

Spurious “national security” concerns tend to descend into slapstick (“The Audis are coming!”) as with this hypothetical horrible imagined by a U.S shipping executive defending the Jones Act: “I wouldn’t want North Korea moving barges and tugboats up and down the Mississippi River. If you don’t have this law, that could occur.” Huck’s raft crowded off the river by Kim Jong-un’s vessels? Make your blood boil? Or your ribs ache from laughter?”

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel