EU:s politiker måste våga stå kvar när det blåser

”1968 var alla studenter kommunister”.

Påståendet återkommer. Alla har hört talas om kårhusockupationen vid Stockholms universitet.

Sanningen är att nästan inga studenter var kommunister. Vänstern ockuperade kårhuset för att de inte kunde vinna på demokratisk väg.

Bilderna från Spökparken vid Drottninggatan när polisen för ut ockupanterna brukar tolkas som att polisen ingriper mot ockupanterna. Men ockupanterna hade redan givit upp, polisen är där för att skydda ockupanterna mot de vanliga studenterna som är rasande. Det året bildade Fria Moderata Studentföreningen kårpartiet BSO-68 som tog egen majoritet i kårvalet och sedan regerade kåren i 17 år på raken.

Men ändå har de flesta för sig att alla var kommunister 1968. Anledningen är att en liten grupp människor kan ge intryck av att vara många och betydelsefulla bara de är tillräckligt aggressiva och högljudda.

Det är just nu situationen i EU när det gäller handelsfrågor. Motståndarna till CETA och TTIP är aggressiva i sin retorik och arbetar huvudsakligen genom att sprida missuppfattningar och rena lögner.

Det är effektivt. Det påstås finnas ett arabiskt ordspråk som säger att ”lögnen har hunnit från Bagdad till Mecka innan sanningen ens fått på sig sandalerna”.  Kanske har aldrig någon arab sagt detta, men i grunden uttrycker det en sanning. Att hitta på en lögn tar tio sekunder, att ta fram korrekt, relevant, komplett och kvalitetssäkrad information kan ta dagar.  Till detta kommer att lögnen kan göras enkel och dramatisk — journalisterna slickar i sig — medan sanningen ofta är mer komplex och framför allt tråkig. Dramatiken ger också kraft år spridningen av rykten. Vi tycker alla om att berätta något som är dramatiskt och njuta av den uppmärksamhet det ger. Vid kaffebordet säger någon ”jag såg kollegan X med en okänd ung kvinna på stan”. Man ser folk vakna till och spetsa öronen. Svarar någon ”ja, han har en sladdsyster som är här för mammans begravning” kan man bokstavligt tala känna besvikelsen kring bordet.

Kombinera detta med professionella NGO:er (man brukar skoja på 60- och 70-talet om proffsdemonstranter — i dag finns de och har ekonomexamen med inriktning på  marknadsföring) med intäkter från donatorer på miljoner Euro så får man situationen i framför allt Tyskland. Dagens NGO:er är superproffsiga och ofta befolkade av människor som förutom hög utbildning lever i växelbruk mellan politiska partier, NOG:er och departement. I Sverige har till exempel Svenska Naturskyddsföreningens före detta generalsekreterare Svante Axelsson blivit anställd av regeringen. Naturskyddsföreningen har för övrigt en tydlig protektionistisk agenda. Det är förvisso något man inte riktigt vill erkänna. Man säger ungefär ”jag är inte protektionist, men…”. En retorisk konstruktion som känns igen från andra sammanhang där folk försöker driva ståndpunkter de vet inte riktigt går att försvara.

Tyskland är förmodligen världens mest handelsberoende och konkurrenskraftiga land. Tyskarna har exempellöst hög levnadsstandard tack vare sin utrikeshandel. Samtidigt är det i dag det land där opinionen är starkast emot frihandelsavtalen CETA och TTIP. 300 000 personer demonstrerade mot TTIP i Berlin förra sommaren. Den mest framgångsrika NGO:n Campact stöder antihandelsorganisationer även i Sverige, USA och Österrike enligt en artikel i Handelsblatt Global .

I Tyskland har protektionismen blivit mycket framgångsrik. Men bara där. Medan det finns en majoritet mot TTIP i Tyskland har andra länder en majoritet för, mellan 50- och 60 procent och ett motstånd på mellan 30- och 40 procent.

Trycket blev helt enkelt för stort för framför allt tyska socialdemokrater. Medan man stödde TTIP och CETA-avtalen i EU-sammanhang tog man avstånd på hemmaplan. Särskilt komiskt betedde sig Frankrikes handelsminister Matthias Fekl som gjorde flera stålblanka uttalanden om att stoppa TTIP-avtalet inför handelsministermötet i Bratislava i september bara för att åka dit och  inte göra något alls.

Konsekvensen av krypskyttet blev att kommissionen till sist valde att behandla CETA som ett mixat avtal. Rykten säger att det var en översmart list där tanken var att tvinga EU-ledarna att verkligen stödja CETA även på hemmaplan. Men istället exploderade allt ansiktet på kommissionen när Valloniens parlament sade nej för ett par veckor sedan. De rättade till sist in sig i ledet, CETA undertecknades och kommer att successivt träda i kraft efter årsskiftet. Men som Christofer Fjellner säger i DI; det är för tidigt att blåsa faran över. CETA kan fortfarande stoppas om något av cirka 40 parlament säger nej.

Om CETA faller är det allvarligt nog. Men problemet är större än CETA-frågan. EN har en demokratisk förankrad beslutsordning där vissa beslut ägs av EU medan andra ägs av de enskilda staterna och en del är någon form av mix.

Handelspolitiken ägs av EU eftersom det är rimligt med tanke på den inre marknaden, men också för att kunna vara en tung aktör och pålitlig samarbetspartner när det gäller de viktiga handelsfrågorna. Ett skäl är just att kunna öppna upp handeln så att EU inte skall isolera sig bakom höga tullmurar. För att åstadkomma detta måste makten centraliseras. I klarspråk är det lika nödvändigt för fungerande demokrati att särintressen kan köras över som att alla grupper skall ha representation och inflytande. Även i Sverige kan impopulära beslut drivas igenom. Annars blir det polsk riksdag.

EU:s politiker måste kunna hantera det nya politiska landskapet med social media, och välfinansierade särintressen. Om det gick att få genomslag genom att vara högljudd och aggressiv på 60-talet går det ännu bättre nu.


Taggar:
Kategorier: Frihandel