Finns det förlorare på frihandel?

P1:s program Konflikt sände den 11 juni ett relativt balanserat program om frihandel och ställde frågan om det bara fanns ”vinnare” på handel? Finns det inga ”förlorare”?

Avstampet var TTIP-seminariet som anordnades för två veckor sedan av LO, Svenskt Näringsliv och regeringen.

Reportaget innehöll röster både från akademin och fabriksgolvet i både USA och svenska bruksorter.

Man konstaterade att det fanns ”förlorare” i den mening att enskilda förlorat sina jobb och hela branscher försvunnit.

Samtidigt kom skillnaden mellan USA och Sverige fram mycket tydligt. I Sverige accepterar vi att jobb försvinner eftersom vi vet att det kommer nya jobb och att vi är beroende av handel. Bara en vänsterpartist trodde att man genom någon form av aktiv industripolitik skulle kunna ha påverkat utvecklingen.

I USA kan man behålla illusionen att de företag och jobb som slagits ut kunde ha funnits kvar om bara hemmamarknaden skyddats från kineserna.

Men man måste trots allt ställa sig frågan vad som i detta fall menas med förlorare och om det finns något alternativ till utvecklingen?

Förändringar av marknaden och konkurrens innebär alltid att någon blir ”förlorare”:

X driver stans enda pizzeria. Han kan ta 90 spänn för pizzan och ha två anställda. Då kommer Y och öppnar en ny pizzeria, anställer bara en person och tar 80 kronor för en pizza.

Konkurrens! X tvingas sänka priset och friställa en av sina anställda.

Nu har staden två pizzerior, billigare pizza och fyra som jobbar på pizzeria (X,  Y och deras två anställda – en ökning med 30 procent).

Dock finns det en ”förlorare”, nämligen den medarbetare som X var tvungen att avskeda.

Chansen är betydande att ”förloraren” uppmärksammas av stadens tidning. Han är ett tydligt offer. Måste söka nytt jobb, kanske i grannstaden. Negativt reportage.

Något positivt reportage blir det däremot inte. Det är svårt att hitta några vinnare. Ingen av stadens pizzaätare jublar direkt över att pizzan kostar 10 kronor mindre. X återstående anställde eller den som fick jobb hos Y känner sig knappast som ”vinnare”. Vem uppfattar ett jobb på pizzeria som en vinstlott i livet?

Sammanfattningsvis är risken betydande att den positiva utvecklingen — bättre service och utbud, billigare pizza, fler jobb — uppfattas som en försämring.

Den här bloggposten byggd på ett reportage från USA är en bra illustration. Den intervjuade kvinnan har fått ett toppenjobb i BMW-fabriken, men är misstänksam mot handel. Hennes morbröder hade förlorat sina jobb på väveriet för 40 år sedan.

Det är den nostalgin som ligger bakom budskap som ”Make USA great again”. Som om det hade varit bättre förr.

Det är som att vi svenskar skulle drömma om att man fortfarande sydde snygga gabardinkostymer i Borås, eller som i Konflikt-reportaget, att vi fortfarande skulle tillverka skor i Kumla.

En del av förklaringen till den svenska inställningen är att vi haft bra trygghetssystem och arbetat aktivt med omskolning under de stora strukturrationaliseringarna på 70-talet.

Man får inte heller glömma det globala perspektivet. Som Christofer Fjellner säger i slutet av programmet: ”Man kan inte tala om detta utan att nämna att en miljard kineser lyft ur fattigdom…”.

En annan sak som bör nämnas är att det aldrig någonsin har funnits fler och bättre betalda jobb i USA än det gör i dag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Taggar: Konflikt, P1
Kategorier: Frihandel