Finns det många TTIP-avtal? — eller “kunde de inte ha kollat basfakta innan de skrev”?

Fem LO-ordföranden skriver en artikel om den viktigaste frågan för svensk industri, för jobb, tillväxt, utveckling, sedan EU-inträdet. Men man gör det utifrån närmast total okunskap. Detta trots att det i den egna organisationen finns en genomtänkt ståndpunkt och heltidsanställda experter att fråga. Samstämmiga uppgifter talar för att det går att ringa till LO-borgen. Det borde skribenterna kanske ha gjort.  

En gång i tiden framstod LO som en möjligen lite trög och toppstyrd men ytterst kompetent organisation. Genomtänkta beslut och ståndpunkter formulerades centralt och följdes av hela organisationen. Den svenska modellen för arbetsfred byggde på det. Strejkvapnet var i normalfallet inlåst på Norra bantorget (lockoutvapnet rostade stillsamt hos SAF på Blasieholmen) och även i andra frågor hade LO en ståndpunkt som följdes av hela organisationen.

På dagens Brännpunkt i SvD skriver fem fackförbundsordföranden en debattartikel om TTIP som helt och hållet rubbar den bilden.

Det är till att börja lätt att fnissa åt följande:

“TTIP debatteras mycket men många vet väldigt lite om de pågående förhandlingarna om fri­handels­avtalet. TTIP är ett av de många frihandels- och investeringsavtal som förhandlas mellan EU och USA.”

“…ett av de många”? Finns det fler än ett frihandelsavtal mellan EU och USA som förhandlas? Då kan vi snacka om “hemliga förhandlingar” eftersom ingen utanför kretsen av de sex skribenterna har hört talas om något annat avtal än TTIP.

Skämt åsido kan man nog ha förhoppningen om att ovanstående är ett skrivfel. Artiklar som är “grupparbeten” innehåller påfallande ofta märkligheter.

Men artikeln är förvånande på många andra sätt.

Inte för att den strider mot LO:s centrala uppfattning — det är LO-kongress om en vecka och självklart förs det en debatt — utan av ett helt annat skäl. Det framstår som om de fem LO-ordförandena inte har en susning om att LO centralt har en genomtänkt uppfattning och att organisationen har experter som närmast arbetat heltid med frågan under ett par år.

De har inte heller lyckats förstå att deras krav redan är uppfyllda eller helt enkelt inte är relevanta. De kräver tre punkter skall uppfyllas:

• Att investeringsskyddet, som ger företag möjlighet att stämma stater för genomförande av demokratiska fattade beslut, inte accepteras i avtalet.

• Att förhandlingarna om TTIP föregår med full öppen­het så att medborgare, organisationer och företag i både EU och USA kan granska avtalet och hålla politiker ansvariga för resultaten.

• Att arbetstagarnas rättigheter i varje enskilt land ska respekteras fullt ut. Varje lands arbetsmarknadsmodell ska vara suverän och inte påverkas av handelsavtalet.

Nu ser vi fram emot att regeringen ger offentlighet åt denna hållning. Svenska riksdagsbeslut och skyddet för arbetstagarna är en icke förhandlingsbar del av ett nytt handelsavtal. Fackliga fri- och rättig­heter måste alltid väga tyngre än marknadens.

Punkt ett, om “investeringsskyddet” är det första missförståndet. Ingen har någonsin föreslagit att företag skall kunna stämma stater för “demokratiskt fattade beslut” enbart för att de inte gillar beslutet. Däremot kommer företag att kunna stämma stat och myndigheter för avtalsbrott, olaglig expropriation eller diskriminering även om dessa avtalsbrott är resultat av demokratiska beslut. Att företag (och medborgare) kan ifrågasätta myndighetsbeslut i domstol är en central del av den demokratiska rättsstaten. I Sverige sker det varje ögonblick, mest på kommunal nivå. Detaljplaner överklagas av medborgarna, upphandlingsbeslut överklagas av företag. Både detaljplaner  och upphandlingsbeslut är demokratiskt fattade beslut, men kan ändå utmanas i domstol. Det är en del av rättsstaten. Och Sverige, liksom de flesta andra länder, har massor med internationella avtal som hänvisar tvister till internationella rättsorgan.

Att TTIP-avtalet inte skulle ha någon mekanism för att slita tvister om avtalets betydelse eller hantera avtalsbrott är otänkbart. Då blir avtalet meningslöst. Det vore som att ha en lag man kunde bryta mot utan att riskera åtal eller straff. Vem skulle bry sig om den?

LO-ordförandena förefaller helt ha missat den debatt som förts i ett par års tid och som resulterat i att den traditionella internationella skiljedomen (kontrollerad av en FN-konvention)  kommer att ersättas av en helt ny domstol på EU-nivå. Anledningen är just att kommissionen lyssnat på kritiken mot det tidigare systemet. Att en artikel på området har missat den “lilla detaljen” antyder att artikelförfattarna faktiskt inte har några som helst kunskaper om det de skriver om.

Punkt två är också märklig. Artikelförfattarna förefaller att även ha missat att utkastet till TTIP-avtal när det är färdigförhandlat kommer att offentliggöras i sin helhet (vartenda litet komma), debatteras offentligt och godkännas eller förkastas av EU-parlamentet och de nationella parlamenten eller regeringarna.

När det gäller kravet på att förhandlingarna genomförs i “full öppenhet” bygger även det på ett missförstånd. Ordningen är följande. EU:s regeringar och EU-parlamentet har uppdragit åt kommissionen att förhandla fram TTIP-avtalet. De har också utfärdat en instruktion (mandatet) vilken är offentlig. Kommissionen och främst Cecilia Malmström har naturligtvis full koll på förhandlingarna. EU:s förhandlare arbetar på hennes uppdrag. Det är alltså en helt normal ordning som förekommer i alla förhandlingssituationer: förhandlingarna delegeras till en mindre grupp som arbetar under viss sekretess och sen levererar ett resultat som antas eller förkastas. Vad “full öppenhet” skulle betyda är oklart. Att alla samtal i förhandlingsrum, korridorer och lunchköer streamas på nätet?

Och nej, riksdagsledamöter, EU-parlamentariker med flera grupper har inte tillgång till all information om TTIP-förhandlingarna. Men det är inte konstigare än att svenska riksdagsledamöter inte har tillgång till alla dokument som regeringen hanterar eller full insyn i UD:s dialog eller förhandlingar med främmande makt. Moderna rättssamhällen bygger på funktionsuppdelning, delegationer, sekretessregler, strukturerade processer. Alla har inte åsikter om alla andras verksamheter hela tiden.

Det förekommer regelbundet “läckor” av “hemliga dokument” som påstås avslöja upprörande saker. Men sanningen är att dessa dokument aldrig innehåller något mer uppseendeväckande än  att USA och EU har olika förhandlingspositioner. Det är helt enkelt mer eller mindre inaktuella förhandlingsbud och textutkast som Greenpeace och Naturskyddsföreningen lyckas hetsa upp mer eller mindre okunniga journalister kring.

Ett annat exempel på “hemliga förhandlingar” är regeringsbildningen i Sverige. De är totalt hemliga annat än för en liten grupp politiker, och sen träder den tilltänkte statsministern fram, läser upp ministerlistan och regeringsförklaringen. Men detta är demokratiskt acceptabelt eftersom Riksdagen sen skall godkänna regeringen. Ingen begär att regeringsförhandlingarna skall ske under “full öppenhet”.

Malmström redovisar vad som hänt i förhandlingarna efter varje förhandlingsrunda och dessutom ges det regelbundet ut sammanfattningar av hur förhandlingarna går.

LO-ordförandena måste rimligen ha egen erfarenhet av detta sätt att förhandla. Hela LO:s affärsidé är ju att de enskilda medlemmarna uppdrar till facket att sköta förhandlingarna om löner och andra arbetsvillkor. Efter hemliga nattmanglingar kommer “parterna” ut med ett förhandlingsresultat. Alla som varit aktiva i facket inser rimligen varför själva förhandlingsprocessen inte kan vara helt offentlig. Systemet bygger på tillit och kontroll av resultatet — inte alla får veta allt i varje ögonblick.

Den sista punkten är också mycket märklig. Handels- och investeringsavtal brukar förvisso beröra arbetsrätt, men det handlar i huvudsak om att länder följa internationella konventioner och  följa sina egna lagar. USA har till exempel stämt Guatemala för allvarliga brott på området. Mellan USA och EU är det knappast ett problem. Till saken hör att EU inte har en gemensam arbetsrätt. USA skulle förmodligen kunna ifrågasätta arbetsrätten i länder som Rumänien och Bulgarien.

Men kanske finns förklaringen till LO-ordförandenas oro i följande inledande formulering:

“Den svenska regeringen måste nu tydligt och offentligt ge garantier om att fackliga rättigheter eller beslut fattade av Sveriges riksdag aldrig kan betraktas som ett handels­hinder. Om inte en sådan juridiskt bindande garanti säkerställs tvingas vi inom 6F att säga nej till ett nytt handelsavtal. Detta måste vara reglerat. Vi vill inte se en liknande rättsutveckling som blev följden av det svenska EU-medlemskapet.”

Detta är ytterligare en svindlande formulering. Vad som hänt med arbetsrätten i Sverige som följd av EU-inträdet har inte med handel att göra, utan med den fria rörligheten av arbetskraft inom EU. Tror fackkillarna att förhandlingarna gäller USA:s medlemskap i EU? Att tanken är att införa fri rörlighet? Då är nog en mer befogad oro att delar av EU skulle tömmas på stora delar av sin befolkning, snarare än att amerikanska byggjobbare kommer till Vaxholm…

Sammanfattningsvis är det märkligt att se en artikel av företrädare för en av Sveriges mäktigaste och resursstarkaste organisationer som gör det uppenbart att skribenterna inte ens har orkat till telefonen, ringa sin centralorganisation och tala med de personer som arbetat med frågan i flera år. Man gör utspel i den för svensk industri förmodligen viktigaste frågan sedan EU-inträdet som om man var en samling 17-åringar i en lokal SSU-klubb.

 

 

 

 

 


Taggar: SvD, LO
Kategorier: Frihandel, TPP