Fler frihandelsavtal – men allt längre från en global ordning

Världen kommer allt längre från idealet om global frihandel. Tyvärr har Biden-administrationen inte levererat det många hoppades på. Samtidigt är inte allt nattsvart.  

Huruvida frihandeln i världen utvecklas eller avvecklas beror på vilket perspektiv och vilka fakta man väljer. 

I dagarna godkände Japans parlament RCEP (Regional Comprehensive Economic Partnership), vilket nu är världens största frihandelsavtal. Därmed finns det goda chanser att de andra länderna som undertecknat avtalet följer efter så att det kan träda i kraft under kommande halvår.  

Det största avtalet innan RCEP var det mellan EU och Japan som ingicks för ett par år sedan och innan dess CETA-avtalet mellan EU och Kanada. 

Det nyss godkända avtalet omfattar 15 länder inom Asien och Stillahavsområdet. Viktigast är förstås Kina, Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland. Länderna som ingår i RCEP står för 30 procent av världens samlade BNP.  

Avtalet kommer att ta bort tullarna på över 90 procent av alla varor och innebär gemensamma regler för investeringar och intellektuell egendom. 

Det tråkiga är att Indien, som ursprungligen var med i samtalen, hoppade av på grund av oro över handelsbalansen mot Kina. 

Så till perspektivet. Det positiva är förstås att olika länder och regioner ingår frihandelsavtal. 

Men det negativa är att arbetet för global frihandel inom ramen för WTO i det närmaste står stilla.  

Det är förstås inte WTO:s fel. Det är medlemsländerna, inte WTO som organisation, som förhandlar fram villkoren för den globala handeln. 

Just nu är WTO:s appellationsdomstol i praktiken lamslagen. Joe Bidens administration har mer eller mindre fortsatt Donald Trumps linje att blockera utnämningarna av nya domare. Anledningen är att USA inte är nöjda med hur appellationsdomstolen har fungerat och vill tvinga fram förändringar i regelverket. 

Konsekvensen är att allt fler länder kan använda samma argument som president Trump förde fram som motivering till stål- och aluminiumtullarna – nationell säkerhet. Det är förstås oftast ihåligt, men om WTO:s tvistelösning inte fungerar är alla argument användbara. Även de som alldeles uppenbart har karaktären av fikonlöv. 

Så sammanfattningsvis är det positiva att fler frihandelsavtal kommer till. Tullar och kvoter minskar eller försvinner helt och hållet.  

Det negativa är att en mångfald av handelsavtal orsakar en härva av olika regler, vilket i sin tur leder till mer arbete för företag, byråkrati samt en växande osäkerhet.  

Ett annat problem med RCEP är att Kinas position stärks. Det är inte helt oproblematiskt, även om det är en marginell förändring. De chanser att få hålla i taktpinnen som USA och EU missade genom att inte få till TTIP- och TPP-avtalen var unika och återkommer knappast.  

Värst av allt är förstås att alla verkar ha gett upp arbetet med att åstadkomma global frihandel under ett gemensamt och respekterat regelverk och fungerande tvistelösning. 

Förhoppningen står till att världens regeringar förr eller senare inser nyttan av ordning och reda i den internationella handeln. Det finns trots allt ingen stark opinion för generell protektionism.  

Magnus Nilsson


Taggar:
Kategorier: Frihandel, Kina