Fridolin och storkapitalet sitter i samma båt

När Naomi Klein skriver något får det tyvärr spridning.

Nu har en av hennes skrönor hitta till Sverige och en mycket underhållande artikel i ETC med rubriken Var slutar MP:s vandring högerut?

Det är vänsterpartisten och riksdagsledamoten Jens Holm som ifrågasätter Gustav Fridolins motstånd mot frihandel.

Bakgrunden är att Ontarioår 2009 beslutade att fasa ut den fossila energin och skapa nya ”gröna jobb”. En del i delstatens energiplan var att stödja lokal tillverkning i utbyggandet av den förnybara energin. Energiplanen hade därför som krav att en del av materialet (till exempel solpanelerna) skulle vara sammansatta i Ontario. Det strider dock mot WTO:s frihandelsregler. Japan och sedan också EU drog Kanada inför världshandelsorganisationens skiljedomsnämnd. I fjol dömde WTO till handelns fördel och Ontario måste nu överge sin strategi för förnybart liksom de 29 000 jobb det skapat.

Jens Holm använder detta som exempel och hänvisar till en debatt i Riksdagen:

”I sin senaste bok This Changes Everything lyfter författaren och debattören Naomi Klein upp detta och flera andra exempel där miljö och frihandel krockar. Det var den boken Jonas Sjöstedt tog fasta på när han frågade Miljöpartiets Gustav Fridolin om det senaste handelsdogmatiska förslaget: investeringsklausulen, ISDS, i handelsavtalet mellan EU och USA, där storföretag ges rätt att stämma stater för ändrade investeringsförhållanden.

Sjöstedts konkreta fråga till Fridolin var om han var beredd att motsätta sig ett handelsavtal där företagen får ett sådant investeringsskydd.

En ganska enkel fråga att svara på för ett språkrör som alltid sätter miljön först, kan man tycka. Men så blev det inte. Fridolin bemötte inte investeringsklausulen i en mening, utan valde att tala om handel i vid bemärkelse. Han vägrade också att gå in i den principiella frågan om handel/fri konkurrens å den ena sidan och progressiv miljöpolitik å den andra.”

Till att börja med kan man konstatera att Holm har fått för sig att Ontariofallet handlar om investeringsskydd, det som ofta förkortas ISDS. Men det gör det inte. Här handlar det bara om att Ontario gynnar inhemsk produktion i offentlig upphandling, ett handelshinder i största allmänhet.

Ontario får alltså driva vilken typ av energipolitik (eller annan politik) som helst, men får inte gynna inhemska företag. Denna regel är heller inte begränsad till mijö- eller energiområdet, utan gäller allt.

Och Fridolin kan knappast skåpa ut detta, eftersom Mp numera är för svenskt EU-medlemskap. Där har vi nämligen exakt samma regler. Till exempel får myndigheter i sina upphandlingar ställa hur höga miljökrav som helst, men de får inte ställa kravet att produkterna skall vara svenska eller närodlade.

Och den regeln är absolut nödvändig i ett frihandelsavtal av någon typ. Den politiskt styrda sektorn är en stor del av alla västländers ekonomier. Politikerna skulle oundvikligen utnyttja denna för att stödja sina inhemska industrier. Det skulle förmodligen sprida sig så att förutsättningen i offentliga upphandlingar inte bara skulle vara att företaget hade sitt säte i det egna landet, utan även att ägandet var inhemskt och att underleverantörerna var inhemska.

Holm avslutar:

”Jag hoppas att Miljöpartiet fortsätter att verka för att progressiv miljöpolitik alltid ska överordnas handels- och marknadsdiktaten. Även som regeringsparti måste man våga sätta sig upp mot att storföretagens krav ska kunna överordnas demokratiskt fattade beslut. Eller hur?”

Återigen denna märkligt konspiratoriska världsbild: att det skulle handla om ”storföretagens krav”.  Men alla frihandelsavtal ingås mellan stater, och när det gäller Kanada, EU och Japan till på köpet demokratiska stater.


Kategorier: EU