Frihandel är det bästa (eller minst dåliga) alternativet

I USA finns det speciella stödsystem för folk som blivit friställda på grund av internationell konkurrens. De motiveras delvis av att andra länder konkurrerar på ett orättvist sätt genom låga löner, dåliga arbetsförhållanden, statliga stödsystem eller valutamanipulation.

På skrivbordet låter det kanske förnuftigt. Men det finns en del problem med sådana åtgärder.

För det första borde i rättvisans namn de konsumenter som får betala högre priser på grund av protektionism kompenseras genom att skyddade företag tvingades hålla låga priser. Anställda och ägare skulle då bli av med den fördel som de fick av tullar och kvoter. En massa byråkratiskt krångel för att komma tillbaka till ruta ett.

För det andra finns det en massa företag som är verksamma på nationella marknader vilka också har olika former av statligt eller kommunalt stöd. De som drabbas av det stödet borde också ha särskilda stödsystem när de blir arbetslösa.

För det tredje kan inhemska företag slås ut av rättvis utländsk konkurrens. Är de företagen och deras anställda mindre värda än de som drabbas av orättvis konkurrens?  Skall de liksom skylla sig själva för att de inte klarar trycket?

För det fjärde. Finns det någon som tror att frånvaron av frihandel innebär att de företag som fanns för tio eller tjugo år sedan fortfarande skulle existera? Hade Facit och SAAB vara blomstrande företag i ett rikt land där alla gick omkring i svensk kvalitetskonfektion från Borås och talade i svarta Ericsson-telefoner om vi hade haft tillräckligt höga tullar? Sverige hade en gång en blomstrande dataindustri. Vad skulle vi egentligen med Apple till?

För att förstå vad som händer i en modern ekonomi måste man förstå innebörden i termen “kreativ förstörelse”. Den låter dramatisk, men beskriver något ganska enkelt. Välstånd skapas genom att människor gör nya och bättre saker eller samma saker på ett nytt och bättre sätt. Mer abstrakt uttryckt att resurser får nya användningsområden. Det kan ske genom att någon får en ny fantastisk idé, eller genom att redan existerande, ganska banala saker utvecklas genom gnetande med ständiga småförbättringar år ut och år in.

Men för att nya idéer skall kunna förverkligas måste gamla idéer överges. Resurser måste få en ny användning. Det sker främst genom att företag lägger ner gamla produkter och använder kapital och medarbetare för att tillverka nya produkter. Men det sker också mer dramatiskt genom att medarbetare slutar i ett företag och börjar arbeta för ett annat där hon får bättre lön. Att människor söker sig till allt bättre betalda arbeten betyder också att de mest välskötta företagen kan rekrytera de bästa medarbetarna. I princip är även omorganisationer en process där jobb skapas och försvinner, även om man kanske inte tänker på det; samma människor gör nästan samma sak.

Eller på det mest dramatiska sättet. Nämligen att företag eller hela branscher tvingas lägga ner och försvinner. Medarbetarna förlorar sina jobb, lokaler och utrustning säljs eller skrotas, investeringar går om intet. Detta är tvivelsutan en process som präglas av kapitalförstöring och i värsta fall personliga tragedier. Hela orter kan förvandlas från levande samhällen till spökstäder. Alla som förlorar sina jobb får inte nya jobb. En del blir arbetslösa under lång tid, kanske för livet.

I praktiken försvinner och skapas i Sverige tusentals jobb varje vecka. Resurser flyttas från en verksamhet till en annan. Kreativ förstörelse. Utan den processen skulle inga framsteg vara möjliga.

Det verkligt förunderliga är att när gamla jobb försvinner ersätts de med nya jobb med högre produktivitet. Det behövs färre personer för att göra ungefär samma saker. Ändå blir det ständigt fler jobb. Vi har aldrig haft så många arbetstillfällen i Sverige som idag. Det samma gäller USA och hela västvärlden. Detta trots att Kina, Vietnam, Korea och många andra länder som var u-länder för bara 40 år sedan nu är industriländer som konkurrerar med oss. Men det betyder att fler personer tillverkar mer saker på mindre tid. Sakerna blir allt billigare så vi har råd med fler. Det syns i våra hem. Mormor och morfar hade kanske fem elektriska produkter hemma när de var barn. Radio, dammsugare, brödrost, skivspelare, strykjärn. I dag har en vanlig familj förmodligen fem datorer och minst ett par tjog andra elektronikprodukter.

Sammanfattningsvis går det inte att förneka att den dynamiska marknadsekonomin, även om den skapar generellt välstånd, också leder till att vissa individers livsprojekt och livchanser torpederas och att samhällen förfaller och försvinner. Men det gäller också stora statliga projekt. Många av de orter i Norrland som i dag dör ut uppstod och blomstrade när man byggde järnvägen och de stora kraftverken — projekt som inte direkt berodde på några “otyglade marknadskrafter”.

Och framför allt är den processen inte beroende av handel eller protektionism. Tullar och kvoter kan inte hindra att den fortgår.  Snarast är det så att ju mer frihandel, desto större är chansen att de försvunna jobben ersättas av nya jobb.

Någon kanske vill invända att det resonemanget är “uppgivet”. Bör man verkligen bara acceptera en utveckling? Skall politiken bara ge upp? Politik är ju att vilja?

Svaret i det här fallet är ett enkelt och osentimentalt “ja”. Politiken har bara fyra trubbiga verktyg: förbud, påbud, skatter och subventioner.  De rår inte på människans rastlösa kreativitet och hennes önskan att förbättra sin tillvaro mer än att sätta käppar i hjulen. Vare sig nationellt eller globalt.

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel