Frihandel är inte viktigare än mänskliga rättigheter — men diktaturstater böjer sig inte för hot

Den svenske medborgaren Gui Minhai är fängslad och kanske torterad av kinesiska myndigheter. Röster höjs för att handelspolitiken borde användas som påtryckningsmedel. Tanken är inte principiellt orimlig, men i praktiken helt utsiktslös. 

För två veckor sedan arresterades den svenska förläggaren Gui Minhai för andra gången på kort tid i Kina.

Kritikern Maja Thrane frågar i SvD om ”frihandeln är viktigare än mänskliga rättigheter”.

Anledningen är att Vänsterpartiets Yasmine Posio Nilsson den 26 januari ställt följande fråga i Sveriges Riksdag: ”Kommer utrikesministern att agera för att Sverige, både som enskilt land och som medlem i EU, ska skärpa handelspolitiken gent­emot Kina för att tydligare markera mot de allvarliga brott mot grundläggande demokratiska fri- och rättigheter som sker?”

Ann Linde, EU- och handelsminister (s) svarar då att ”Regeringen fäster mycket stor vikt vid situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina”, och vidare att ”Regeringen anser att fungerande handelspolitiska relationer stärker förutsättningarna för förbättringar av MR-situationen i Kina” samt att ”Sverige verkar aktivt, både inom EU och i regeringens bilaterala kontakter, för att Kina ska fortsätta reformarbetet för att öppna upp ekonomin för internationell handel”. Slutligen skriver hon att ”Kinas WTO-medlemskap har bl.a. haft betydelse för att påskynda rättsutvecklingen i Kina – även om brister återstår”.

Thranes inledande fråga är självklart berättigad.

Man skulle kunna invända att den är felställd. Det råder inte i någon mening ”frihandel” mellan Sverige (EU) och Kina. Kina är med i WTO så det finns ett gemensamt regelverk kring vissa handelsfrågor, men i allt väsentligt är handeln mellan Kina och EU hårt reglerad. Regleringarna syftar dock inte till att direkt motverka handel, utan mer till att hantera olika nationella särintressen. I många fall är länders handelspolitiken till för att främja handel. Staterna både gasar och bromsar på en gång.

Men det moraliska problemet är förstås inte kopplat till frågan om frihandel eller inte. Man skulle kunna sammanfatta det med frågan ”borde Sverige som nation offra möjligheter till affärer med Kina för att förbättra mänskliga rättigheter i Kina?”

Maja Thranes svar på frågan är uppenbarligen ”ja”. Att hon inte riktigt har klart för sig på vilket sätt handelsrelationerna är reglerade påverkar inte om svaret är rätt eller fel.

De flesta av oss lutar nog åt att svaret är riktigt i en mycket enkel principiell mening. Om Sverige (EU) genom att inskränka handeln mellan länderna kunde hindra kineserna från att bryta mot mänskliga rättigheter borde man göra det. Kina torterar och avrättar människor eller fängslar dem i åratal utan ordentlig rättegång. Kunde EU stoppa detta genom handelshinder skulle knappast någon komma dragande med BNP-siffror och handelsstatistik.

Men nu är det förstås inte alls så enkelt. Kina är en diktatur som extremt hårt motsätter sig alla försök till yttre inblandning i sina interna affärer. Men kan tryggt påstå att inskränkningar i handeln med Sverige eller till och med EU som helhet vore totalt verkningslösa i sammanhanget.

”Bör implicerar kan” som man brukar säga inom moralfilosofin. Det är helt enkelt meningslöst att rekommendera åtgärder som är omöjliga att genomföra eller helt verkningslösa. Mot det argumentet kan man invända att Sverige gjort tydliga uttalanden till stöd för Gui Minhai som förmodligen inte heller gör någon skillnad. Dock har detta skett inom ramarna för internationell diplomati som är en arena där principiella uttalanden och symbolpolitik har en viktig plats — och dessutom ett lågt pris; världen är inte alltigenom idealistisk inrättning.

Thrane har en annan uppfattning som inte heller stämmer. ”…det går utmärkt att bedriva handel med en demokratiskt sinnad omvärld och samtidigt förbli en fullfjädrad diktatur, något som Kina genom sitt agerande och omvärldens svar står i färd med att få en bekräftelse på”.

Nyckelordet här är ”bekräftelse”.  Att diktaturer handlar med demokratier är inget nytt. På gott och ont lever demokratier och diktaturer sida vid sida. Sverige och EU har handlat med Kina i decennier och handlar med Saudiarabien och  Vitryssland — för att bara nämna två hårda diktaturstater.

Och detta gäller inte bara handel. I princip har Sverige lika utvecklade och respektfulla förbindelser med alla länder som är med i FN.

Om man uppfattar det som moraliskt stötande är det en naturlig reaktion. Men lång erfarenhet visar att andra länder i stort sett aldrig böjer sig för hot och påtryckningar.  Framför allt inte diktaturstater. Regeringens hållning är förmodligen den enda rimliga. Men det beror inte på att just handeln skulle vara viktigare än mänskliga rättigheter.

Och i stort har regeringen rätt. Samarbete och dialog är viktigt eftersom hot och påtryckningar inte fungerar. Generellt bidrar dessutom handeln till att alla får det bättre. Hur detta skall vägas mot alla andra faktorer är förstås oklart, men som så ofta har vi att göra med storheter som inte kan jämföras och målkonflikter som inte kan lösas.

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel