Frihandel eller ”frihandel”?

Varför är det så komplicerat att förhandla fram handelsavtal och är resultatet verkligen frihandel? Många kritiker menar att det i själva verket slutar med en sorts reglerad handel där hänsyn till parternas inhemska regleringar snarare än konsumenter och producenter får styra.

Den kritiken har otvivelaktigt fog för sig. Mycket av EU:s regleringsraseri beror på att länderna måste komma överens när det gäller till exempel produktsäkerhet.

Finge jag bestämma skulle regeln helt enkelt vara att det som var tillåtet i ett EU-land automatiskt också var tillåtet i alla andra EU-länder. Då skulle vi få summan av all frihet i EU. Nu får man ibland känslan av resultatet istället är summan av alla regleringar… Men det är som sagt en känsla och den delas inte av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vilket talar för att sanningen ligger någonstans mittemellan.

Och gemensamma regler är i alla händelser bättre än handelshinder. Den som minns Sverige före EU-inträdet kan berätta av vi inte heller på den tiden direkt saknade byråkratisk galenskap och politisk klåfingrighet. En viktig sak att minnas när EU verkar leda till mer krångel snarare än mindre är att våra inhemska politiker och byråkrater ägnar sig åt det som kallas “gold plating”: de ser till implementeringen i svensk lag och praxis blir så hård som det bara går.

Det förefaller dock som om den politiska processen mot frihandel går till på så sätt att vissa länder och branscher går före, och att försöken att slopa alla regler för tjänster och varor är dömda att misslyckas.

Men som sagt. Alternativet är sämre.


Taggar:
Kategorier: Frihandel