Frihandel en förutsättning för ekonomisk utveckling

Stora marknader, specialisering och arbetsdelning står för en mindre del av produktivitetsökningar jämfört med tekniska utveckling och investeringar i produktionskapital. Men samtidigt är stora marknader, specialisering och arbetsdelning en nödvändig förutsättning för den tekniska utvecklingen och investeringarna i produktionskapital.  

Ibland stöter man på argument som är relativt övertygande trots att de är helt felaktiga.

På en konservativ amerikansk webbsajt som heter American Greatness försöker en person som heter Spencer P Morrison argumentera för att frihandel inte ökar välståndet. Anledningen att kommentera en så obskyr och konspiratorisk produkt som American Greatness är att många vanföreställningar i debatten ursprungligen kommer från mer eller minder skumma källor.

Morrison har två argument.

Han menar till att börja med att Adam Smiths ide om att specialisering inte ökar produktiviteten inte stämmer. Man kan nämligen bara dela upp en arbetsprocess i ett begränsat antal steg.

“In The Wealth of Nations, Adam Smith explained that prosperity is a function of productivity, and productivity is itself a function of labor specialization: more specialization means more productivity, and more wealth.

Smith fleshed out his idea in his now-classic example. Imagine two pin workshops. In one workshop each artisanal worker makes his pin from start to finish, meticulously stretching the wire and hammering-down the pinhead. At that rate each man “could scarce, perhaps, with his utmost industry, make one pin a day.” In the other workshop the men divide their labor so that each handles one simple task:

“One man draws out the wire, another straights it, a third cuts it, a fourth points it, a fifth grinds it at the top for receiving the head . . . the important business of making a pin is, in this manner, divided into about eighteen distinct operations . . . I have seen a small manufactory of this kind where ten men only were employed . . . [and by dividing their labor] those ten persons, therefore, could make among them upwards of forty-eight thousand pins a day.”

For Smith, the key to prosperity is an efficient division of labor. Likewise, the key to economic growth is to divide labor—to break production steps into smaller and smaller chunks. This works, but only in the short term. In reality, Smith’s pin-makers can only subdivide their task so many times before the process is maximally efficient. Once this point is reached, additional economic growth is impossible according to Smith’s theory.

And yet economic growth continues unabated. Why? Because technology drives long-run economic growth, not labor specialization. This fact is painfully obvious.”

Det Morrison inte begriper är att 1) rätt många produkter är extremt mycket mer komplexa än en spik. Detta även om man inte tar med i kalkylen att Smiths exempel börjar med att metallen redan existerar — det vill säga hela den extremt mödosamma och komplicerade processen att få fram insatsvaran till spiken är borta ur exemplet. Redan på Adam Smiths tid fanns förstås en rad mer komplexa produkter som vagnar, skjutvapen, ur, kikare och mycket annat. I dag kräver en så vardaglig produkt som en bil eller mobiltelefon tiotusentals högt specialiserade arbetsmoment.

Vidare är 2) den teknologiska utveckling beroende av stora marknader. Produktionskapitalet i en modern industri är gigantiskt. De investeringarna kan inte göras utan tillgång till globala marknader. Det krävs att miljoner konsumenter delar på kapitalkostnaderna för att moderna konsumentprodukter som telefoner, datorer, internet och liknande skall bli rimligt billiga. Frihandel är förutsättningen för tillräckligt stora marknader, tillräckligt stor specialisering och den effektiva användningen av produktionskapital.

Morrisons andra argument är minst lika märkligt.

Nämligen att lagen om komparativa fördelar enligt Ricardo kräver att all produktion läggs där den är billigast.

 “Ironically, the best critique of comparative advantage comes from David Ricardo himself, who acknowledges that his theory is domain-specific—it only applies when certain antecedent conditions are met. Ricardo writes:

“. . . it would undoubtedly be advantageous to the capitalists [and consumers] of England… [that] the wine and cloth should both be made in Portugal [and that] the capital and labour of England employed in making cloth should be removed to Portugal for that purpose.”

Ricardo says explicitly that comparative advantage suggests that it makes sense for England to import both cloth and wine from Portugal, and that England’s cloth-making industry should be—to use modern parlance—offshored to Portugal.

Of course, Ricardo knows this would be a losing strategy for England. If England imported everything and made nothing, it would have no economy. Further, England would be vulnerable to foreign suppliers. Ricardo adds an intellectual buttress to ensure that the temple of trade will not collapse. He writes: “most men of property [will be] satisfied with a low rate of profits in their own country, rather than seek[ing] a more advantageous employment for their wealth in foreign nations.””

Om citatet av Ricardo stämmer gör även han ett misstag. Hans ursprungliga exempel med vin och kläde förutsätter att de naturliga förutsättningarna i de båda länderna är olika. Inte bara att löneläget i de båda länderna är olika. Den senare skillnaden utjämnas efterhand på grund av frihandeln.

Och vidare spelar det ingen roll var produktionen ligger i världen. De som äger företagen får vinsten. Det ligger ju inte särskilt mycket produktion i New York eller Stockholms innerstad. Men människorna där lever i stort välstånd för att de äger och administrerar produktionskapital.

Så det skulle inte vara något bekymmer för England om både kläde och vin tillverkades i Portugal, så länge produktionskapitalet (fabrikerna) ägdes av britter.

Men på 1800-talet var det förstås inte alldeles enkelt för en britt att göra direktinvesteringar i Portugal. Det förekom förstås, men fortfarande i dag finns det trögheter. Världens produktion är sannolikt långt ifrån ett teoretiskt ideal. Det faktum att det finns en global tillväxt år ut och år in visar att produktionen förbättras. I Afrika arbetar 70 procent av befolkningen inom en extremt lågproduktiv jordbrukssektor. Ingen skulle påstå att enbart frihandel räcker för att förbättra produktiviteten där.

Ricardos exempel syftar för övrigt inte till att argumentera för att frihandel ger ökat välstånd, utan till att visa att inte bara de mest effektiva länderna tjänar på frihandel. Även ett land som är dåligt på allt jämfört med sina handelspartners tjänar på att delta i den globala handeln.


Taggar:
Kategorier: Frihandel