Frihandel ger välstånd — men det viktigaste är friheten

Det är solklart att frihandel bidrar till ekonomisk tillväxt och ökat välstånd. 

Men det viktigaste argumentet för frihandel är att var och en har rätt att göra affärer med sina medmänniskor. Handelshinder innebär godtyckliga inskränkningar i den rätten.

En vän som är politisk redaktör undrade varför det inte finns siffror på exakt hur mycket ett land tjänar på att införa friare handel. Personen menade att det skulle vara lättare att argumentera för frihandel om det fanns mer hårda fakta.

Det finns definitivt mycket starka indikationer på att handel har betydelse för BNP.

Handelsvolymerna i världen samverkar med den globala BNP-tillväxten. När handeln ökar, ökar också det BNP. Inom EU har det varit extra tydligt.

Däremot är det förstås svårt att kunna säga exakt vad som är hönan och ägget. Investeringar och tillväxt på lokala marknader och teknisk utveckling samverkar med förändringar i handelsvolymerna, och på det kommer förändringar i lagstiftning och frihandelsavtal.

Det är också omöjligt att ge en siffra för ett enskilt land, typ ”utan frihandel skulle vår samlade BNP-tillväxt de senaste 20 åren varit 40 procent lägre”. När TTIP-avtalet debatterades räknades man på hur mycket det skulle öka tillväxten inom EU, men det dök alltid upp andra beräkningar gjorda av lika kvalificerade experter som motsade dessa.

Liberaliserad handel är nästan alltid är en del i ett paket av ekonomiska liberaliseringar. Det finns inga marknadsliberala idealstater som tillämpar hårdför protektionism, och inga planekonomier med frihandel. När världens länder liberaliserades under 80- och 90-talen gällde det både den ekonomiska politiken inom länderna och handelsförbindelserna med omvärlden.

Det finns inga bra naturliga experiment där ett mycket liberalt land plötsligt gått från protektionism till frihandel (eller tvärt om) utan att ändra några andra delar av sin politik.

I Sverige kan vi förstås ganska säkert säga att drygt 30 procent av jobben finns tack vare internationell handel. Men om Sverige hade varit starkt protektionistiskt, men ekonomiskt liberalt för övrigt, skulle i vilket fall en del av jobben i exportindustrin istället producera för den nationella marknaden. I ett land utan handel måste förmodligen medborgarna arbeta ännu hårdare för sitt välstånd. Ett Sverige utan handel skulle med största sannolikhet präglas av öppen nöd och svält.

Men som sagt, några riktiga hårda siffror som argument för frihandel finns inte.

Men vad vet vi då?

  1. Det råder starka samband mellan högt eller växande välstånd och frihandel. Länder som är fattiga och har dålig ekonomisk utveckling kännetecknas av att de har litet utbyte med den globala marknaden. Den marxistiska föreställningen att fattiga länder blir ”utsugna” av att handla med rika länder är helt enkelt fel. De tjänar tvärt om på att handla med omvärlden. Att länder med outvecklade ekonomier är fattiga beror inte på handel. Har ett land låg utbildningsnivå och dåliga institutioner har det svårt att få igång den ekonomiska tillväxten oavsett om det handlar med andra länder eller inte.
  2. Det finns idag inga teorier eller exempel på länder som blivit fattigare av handel. Blir ett land inte rikt, så blir det i vilket fall inte fattigare.
  3. Att införa frihandel kostar nästan ingenting. Att förhandla fram ett avtal kostar löner till en rad personer som sköter förhandlingarna och liknande. Det kan ta några år och är förstås inte gratis, men jämfört med andra investeringar som ger märkbar tillväxt är kostnaden försumbar. Och när avtalet väl finns drar det knappast några mer kostnader. Då är det bara att tuta och köra.

Man kan kort sagt vara säker på att frihandel ökar den ekonomiska tillväxten.

Men frihandel är inte bara ekonomi.

Frihandel är en viktig del i ett fritt och civiliserat samhälle.

En viktig frihet är det vi kallar kontraktsfrihet. Det är egentligen ett specialfall av äganderätten, men säger helt enkelt att en individ har moralisk rätt att ingå vilka avtal han vill. Staten har inte rätt att godtyckligt inskränka den rätten, exempelvis genom handelshinder. Godtyckligt är ett nyckelord här. Förbud mot vissa transaktioner kan motiveras men måste då vara välmotiverade och gälla generellt. Att en företagare får sälja sina produkter (eller sitt företag) till personer i det egna landet, men inte till någon på andra sidan en nationsgräns, kan sällan motiveras. Särskilt inte eftersom handelshinder normalt sett är olika för olika länder.

Skadan för den enskilde av handelshinder är betydande. Den som inte kan sälja sina produkter på en global marknad förlorar förstås en stor del av sina presumtiva kunder. Detsamma gäller den som söker en leverantör.

Observera att vi här talar om varor och tjänster som det normalt sett är tillåtet att handla med. Vapen, narkotika, andra farliga substanser, strategiskt känslig teknik och annat faller utanför resonemanget. Ofta är dessa produkter reglerade även inom ett land. Amerikanska företagare kan inte exportera marijuana eller skjutvapen till Sverige, men det är inget vi normalt sett kallar handelshinder. De produkterna är generellt omgärdade av förbud och regleringar i Sverige – det är inte specifikt amerikanska droger och puffror som har importförbud.

Frihandel är en del av ett modernt, civiliserat, öppet samhälle i samma mån som rätten att resa till andra länder och kommunicera med människor över hela jorden utan att det läggs godtyckliga politiska hinder i vägen.

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel