Frihandel liten men viktig del för höstens partival

Frihandelsfrågorna står inte direkt i centrum för den svenska valrörelsen.

De var däremot relativt framträdande under EU-valrörelsen vilket förklaras av att handelsfrågorna i dag i huvudsak ligger på EU-nivå. Handelsavtal med andra länder kan i princip inte hanteras nationellt eftersom varor som kommer in i ett EU-land plötsligt kommer att omfattas av den interna frihandeln inom EU. Det är därför vi har problem med handeln mellan Norge och Sverige. Vi sitter fast i EES-avtalet och kan inte göra en separat avreglering mellan de båda länderna. Den privata gränshandeln blomstrar, men det finns bisarra exempel på folk som blivit åtalade för att ha smugglat smör. Smörsmugglare. Smaka på det — känns som 1800-tal.

Men det viktigaste skälet till handelsfrågornas relativt framträdande roll var TTIP, det stora handelavtalet mellan USA och EU som just nu förhandlas. Vänstern och Mp lyckades genom att effektivt sprida vanföreställningar om avtalet använda det som en hävstång i valrörelsen. Samma sak hände på många andra håll i Europa och är sannolikt en bidragande orsak till att EU-skeptiska och nationalistiska partier gick fram i EU-valet.

Men hur mycket kommer en nationell regering kunna påverka när TTIP-avtalet slutligen skall behandlas i Europaparlamentet?

Svaret är nog att de nationella regeringarna har relativt litet inflytande på utgången av den omröstningen (och naturligtvis i princip inget alls när det gäller USA:s ställningstagande).

Men det är ändå viktigt att få en regering i Sverige som prioriterar handelsfrågor och är positiv till frihandel.

Inte minst mot bakgrund av att den senaste WTO-rundan kollapsade därför att Indierna föredrog sina jordbrukssubventioner före frihandel (då kunde de ha njutit av USA:s jordbrukssubventioner i stället…).

Det betyder att frihandelsarbetet sannolikt kommer att gå allt mer mot olika mindre avtal. Både vad gäller omfattningen av produkter och branscher och antalet ingående länder. Sen får fler branscher och länder hänga på. Det tar tid. Men att lägga ner år på att förhandla fram totallösningar bara för att se dessa klappa ihop i elfte timmen.

I den processen är det självklart att även den svenska regeringen kan spela en roll. Är man positiv till frihandel, eller är man i huvudsak fientlig. Till saken hör att det nästan inte finns några ”protektionister” kvar i den svenska debatten. Inget hyllar idén om att det är bra för Sverige att vi köper svenska varor och hindrar importen av utländska. Det framstår som alldeles för dumt i ett land som Sverige. Istället är argumenten miljö, arbetsförhållanden, folkhälsa.

Vänsterpartiet är det mest uppenbart protektionistiska. De är i praktiken för ett Sverige skall lämna EU. Nej, det säger de förstås inte. De vill vara kvar i EU, men säga upp det nuvarande avtalet och förhandla fram ett nytt.

Mp är mer positiva till EU då de upptäckt att man kan få igenom regleringar på EU-nivå som man inte kan få igenom i Sverige, och sen dessutom skylla på EU när de implementeras.

Socialdemokraterna är pålitligt frihandelsvänliga, men kommer att vara i händerna på Mp och V.

Så av allt att döma är en Alliansregering det mest pålitliga alternativet ur ett frihandelsperspektiv. Detta är inte förvånande, men ändå värt att påpeka. Handel är en av de viktigaste faktorerna för att skapa välstånd, och för Sveriges del är det extra viktigt på grund av vår litenhet och näringslivsstruktur.

 

 

 

 

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel