Frihandelskritik på grund av Corona är sällan befogad

Det nuvarande problemet med störningar i import och export kan inte hanteras genom radikalt ökad självförsörjningsgrad. Det måste hanteras genom ordentliga beredskapslager, något som politikerna har avskaffat. 

Coronakrisen har lett till kritik mot internationell handel och framför allt mot att företag har underleverantörer i olika länder. 

Vad som hänt är att företag i vissa fall fått störningar i produktionen orsakade av att de inte kunnat få komponenter från utlandet; antingen för att anställda på leverantörsföretagen drabbats av sjukdom eller på grund av att regeringar har stoppat eller försvårat gränspassager.

Även sjukvården har drabbats när utrustning stoppats. 

När flera EU-länder stänger sina gränser hindrar det sjukvårdsutrustning från att levereras. I flera fall har viktiga leveranser inte kommit fram till Sverige, trots att de redan beställts och betalats för.

Tyskland, Frankrike, Danmark, Polen, Tjeckien, Österrike, och fler därtill. Listan på EU-länder som valt att stänga gränsen för att begränsa Coronavirusets spridning kan göras lång.

I flera fall har staterna också infört exportbegränsningar. Det här fick under söndagen den 15:e mars EU-kommissionen att meddela att det på måndagen kommer nya riktlinjer för hur medlemsländerna ska agera kring gränser och handel.

– Det är av yttersta vikt att EU:s inre marknad fungerar och låter varor flöda utan hinder, säger EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.

Det handlar framför allt om sjukvårdsmaterial och utrustning som inte levererats. Även Sverige har drabbats.

“De senaste veckorna har vissa EU-länder hindrat export av materiel och utrustning till andra EU-länder, även leveranser av sådant som redan beställts och betalats för. Det är inte en inre marknad som fungerar som den ska”, säger handelsminister Anna Hallberg (S).

Detta låter som ett gott skäl att försöka öka självförsörjningsgraden och göra samhället mindre beroende av import. Något som möjligen kunde stämma på 1920-talet, men på 2020-talet har det tåget för länge sedan gått. Inget land, möjligen med undantag för USA, skulle idag kunna vara självförsörjande på allt som behövs. Skulle Sverige kunna bygga upp sin egen industri för att vara självförsörjande vad gäller allt som behövs för att tillverka mikroprocessorer? Skulle vi kunna bygga moderna bilar, stridsflygplan eller ens en vanliga TV-apparater med egna resurser? Skulle vi kunna göra oss självförsörjande på mediciner och sjukvårdsutrustning?

Svaret på frågorna är förstås ett resignerat nej. I vilket fall om vi inte är beredda göra avkall på vår levnadsstandard till en nivå vi knappast kan föreställa oss. 

Men vad ska man då göra istället?

Svaret beror på bransch och företag, men när det gäller samhällsviktig verksamhet är det relativt enkelt – nämligen att ha ordentliga beredskapslager.

Här har svenska politiker varit naiva (återigen, frestas man att tillägga). Tanken att samhällsviktig verksamhet ska drivas enligt en just-in-time-filosofi, som om det var en bilfabrik, saknar verklighetskontakt.

Svagheterna blev uppenbara redan när Apotekstjänst havererade och inte kunde leverera till Uppsalaregionen. Sjukvården i Uppsala hade uppenbarligen inget beredskapslager. De kunde inte klara ens kortare störning i leveranserna av utrustning.

Så svaret är enkelt. Problemet är inte att Sverige, som alla andra länder, är internationellt beroende, utan att staten slarvat med en av sina kärnuppgifter – beredskapen att under en tid klara verksamheten även i kris. Beredskap kostar pengar, men det är därför vi betalar skatt. Kostnaderna för beredskap kan jämföras med kostnaderna för hemförsäkringen.

De flesta privata företag kan förstås inte ha stora beredskapslager av komponenter och insatsvaror, men det privata näringslivet har inte samma roll som offentlig sektor i dagens Sverige. Att privata företag går i konkurs skapar problem, men inte av samma magnitud som när akutsjukhus får problem. 

När det gäller det privata näringslivet spelar det för övrigt mindre roll om de får problem med driften på grund av underleverantörer som ligger i Kina eller därför att en underleverantör som är granne i industriområdet får problem.

Sammanfattningsvis finns det alltså ingen anledning att på grund av den aktuella situationen ifrågasätta internationell handel eller underleverantörer i andra länder. 

/Magnus Nilsson


Taggar:
Kategorier: Frihandel, EU