Frihandelsavtalet med Japan avgörande för EU

CETA, frihandelsavtalet mellan Kanada och EU klarade sig med ett nödrop och är ännu inte säkert i hamn. Visserligen kommer implementeringen påbörjas om några veckor, men något av EU:s medlemsländer kan fortfarande säga nej till avtalet. Vad som då händer är oklart. EU-maskineriet brukar vara bra på att trassla igenom beslut, men det sker på bekostnad av den demokratiska legitimiteten. Länder skall kunna säga nej enligt reglerna, men när de säger nej blir det till sist ändå någon form av ja.

Ett annat problem för EU och kommissionen är att handelsavtal tillhör unionens kärnkompetenser. Enskilda länder kan (förstås) inte teckna sina egna frihandelsavtal med stater utanför unionen. Istället sköter EU den saken för alla. Tanken är att EU som en av världens största ekonomier med 500 miljoner invånare skall kunna få bättre avtal än vad enskilda länder kan åstadkomma. Den tanken är helt riktig. Men den förutsätter att EU verkligen har mandat att fatta besluten. Vem vill förhandla med EU i åratal om det visar sig att enskilda länder — eller ännu värre, som i fallet med Valloniet och CETA, en region — till sist i alla fall kan stoppa avtalet? Svaret är att ganska få länder är beredda att lägga ner pengar, energi och politisk prestige under åratal för förhandla med ett EU som inte har beslutsmakt.

Problemen skapades i hög utsträckning av Juncker som under sin kampanj för att bli kommissionsordförande och även sedan han tillträtt backade ett antal gånger. Dels genom att falla undan för den felaktiga kritiken mot ISDS-mekanismen, och dels genom att acceptera att se CETA-avtalet som ett mixat avtal. Konsekvensen blev att delar av avtalet fick rivas upp och förhandlas om och att samtliga EU-länder måste godkänna avtalet. Juncker räddade hem sin nya position, men till stora kostnader för EU-systemet. Till skillnad från mycket annat där det är dumt och obegripligt att EU bestämmer är det faktum att handelspolitiken ligger på EU både nödvändigt och bra.

När det gäller TTIP är EU fortfarande i det lyckliga läget att Trump och USA förhindrar att förhandlingarna går framåt. Trump har inte dödat avtalet, som han gjort med TPP, men det ligger på is. Hoppet står till att Trump kan uppfatta TTIP som ett bilateralt avtal — vilket det faktiskt är — och framför allt hänvisa till att det inte är färdigt. Ur USA:s synvinkel kan de fortsatta förhandlingarna ge ett tillräckligt bra avtal. Samtidigt kan USA:s administration med rätta fråga sig om det är meningsfullt att förhandla. Kommer EU kunna driva igenom ett godkännande av TTIP-avtalet bland medlemsländerna?

Men som sagt, denna fråga ligger långt in i framtiden och för tillfället i USA:s händer. Men det finns ett annat avtal som kommer att bli kritiskt i närtid. Frihandelsavtalet med Japan har möjlighet att bli klart under 2017 och Japans premiärminister har varit mycket tydlig med att det är ambitionen. Med andra ord sätter han politisk prestige i frågan och lägger dessutom mycket av utfallet i EU:s knä. Det är ett viktigt avtal. Japan är världens tredje största ekonomi. Kanske en lite krasslig jätte, men odiskutabelt en jätte. Avtalet skulle alltså bli betydligt större än CETA och EU:s största avtal någonsin.

Mycket står på spel. Man kan sammanfatta det som att om frihandelsavtalet mellan EU och Japan går i lås blir det en symboliskt viktig seger för EU. Då har unionen visat att man kan leverera. Men om det spricker kommer EU:s omgivning få kalla fötter. EU klarar inte av att få till stånd frihandelshandelsavtal. Är det någon mening att förhandla? Kommer oförmågan att ingå handelsavtal spilla över till andra typer av internationella avtal? Hamnar EU i en situation där allt fler internationella avtal hamnar på nationell nivå och då används för utpressning av de enskilda staterna?

En sådan situation kommer otvivelaktigt att utnyttjas av EU-kritiker i unionen. Exakt vad skall vi vara med i EU för? Vi  får inte förhandla våra egna avtal på grund av EU, men som  inte kan förhandla avtal åt oss. Är det en bra deal?

Lyckas dessutom britterna få ett eller ett par avtal på egen hand (exempelvis med USA, något som Trump säkert gärna är med och levererar) blir det en närmast omöjlig debatt att ta för EU-anhängarna.

En besvärlig situation. Och lita på att Japans förhandlare till fullo förstår att EU är pressat att till nästan varje pris få fram ett avtal.


Taggar:
Kategorier: Frihandel