Friskt mod och optimism bra men räcker inte långt när det gäller handelsavtal

Britterna kan inte skriva på ett frihandelsavtal med USA så länge man är med i EU. Det är även oklart om man ens kan påbörja förhandlingar. Men med Storbritannien på väg ut finns det inte så mycket för EU:s ledare att hota med. Därför är det fullt möjligt för britterna att påbörja förhandlingarna om ett frihandels- och investeringsavtal med USA.

”Vi kan börja skriva med blyerts, men inte med bläck” som Boris Johnson, numera utrikesminister sade i samband med sin amerikanske kollegas besök i  London i veckan.

Handelsminister är Liam Fox och även han angelägen om att få igång samtal så fort som möjligt.

Visserligen sade Obama vid sitt besök i Storbritannien under folkomröstningskampanjen att britterna skulle hamna sist i kön när det gällde handelsavtal om de lämnade EU (ett extremt okänsligt uttalande som sannolikt bidrog till stannasidans nederlag) men han är snart historia. Framför allt många republikaner känner sympati med England och en nostalgisk samhörighet med idén att värna sitt oberoende. Den amerikanska revolutionen är högst levande som symbol; att jämförelsen mellan revolutionen och brexit är helt irrelevant spelar i sådana sammanhang ingen roll. Att få till ett avtal mellan Storbritannien och USA medan de sura fransmännen och tyskarna krånglar sönder TTIP i ett moras av detaljer skulle förnöja många på båda sidor om Atlanten.

Även Australien har intresse av handelsavtal med Storbritannien, men till skillnad från USA är det en nästan enbart symbolisk marknad. Den är liten, ligger långt bort och australiensarna har dels TPP (om det avtalet går igenom i USA) och lägger sitt bästa krut på handeln med länderna i Sydostasien.

Det är helt enkelt ganska få länder som är intresserade av att snabbt ta fram handelsavtal med britterna. I hög utsträckning beror det på den enkla regeln att länder handlar med sina närmaste grannar. Det är universellt. Länder som ligger nära varandra har lätt att upprätthålla kontakterna, låga transportkostnader, likartade kultur och framför allt likartade ekonomier. Ett land med avancerad verkstadsteknisk industri behöver främst produkter från andra länder med avancerad verkstadsteknisk industri. Visserligen behöver de mat och råvaror, men de produkter med verkligt höga förädlingsvärden de köper och säljer (det som ger välstånd på allvar) handlas med andra länder med avancerad verkstadsteknisk industri. BMW eller Boeing köper inte komponenter från länder med primitiv industristruktur och lågutbildad arbetskraft oavsett hur billigt de får dem.

Ett annat problem med att snabbt få fram många handelsavtal är bristen på förhandlare. Att ta fram handelsavtal är en avancerad verksamhet och det står inte stor mängd experter på området och steker hamburgare i väntan på ett jobb inom sin kärnkompetens.

Man kan helt enkelt konstatera att handelsförhandlingar är ett av många områden där intentioner och friskt humör har mycket begränsad påverkan på den faktiska verkligheten. ”Djävulen sitter i detaljerna” brukar man säga. Men det menas att projekt som vid första funderingen verkar enkla och självklara visar sig vara allt mer komplexa och svårgenomförda när man sätter tänderna i dem. Det ena bekymret efter det andra dyker upp och till sist sitter man i ett timmerbröt av olösta problem. Skickliga förhandlare vet hur man löser de problemen och tar dem systematiskt ett efter ett, men alla måste betas av och veckorna blir till månader och år. Det är inte brist på ambition eller allmän flit som gör att handelsförhandlingar tar evigheter.

Det är också något att tänka på om EU:s ledare nu fegar ur och släpper TTIP. Flera år har då gått till spillo och det kommer ta minst ett decennium innan någon vågar eller orkar föreslå ett nytt försök. Just nu är de stora handelsavtalen CETA, TTIP och TISA de enda framåtsyftande och utåtriktade projekt EU har på gång.

 

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel