Gästbloggare Christofer Fjellner: Stålkrisen löses inte med höga tullar!

Det är dags att tala om stål. Allt fler europeiska ledare talar sig varma för fler och högre ståltullar som lösning på den stålkris som pågår just nu. Men högre tullar är inte ens en snabb och smutsig lösning på stålindustrins problem, det är förmodligen ingen lösning alls. Stål är redan en av de mest tullbelagda varorna i Europa och redan nu har vi 18 antidumpingtullar på stålprodukter och 2 provisoriska tullar. Men ändå säger EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker att Europa håller på att översvämmas av kinesiskt stål. Vi kan fråga oss om det påståendet ens stämmer. Och ska lösningen sökas i att anklaga vår näst största handelspartner för dumping?

Om vi bara ser till EU:s import av stål från Kina kan vi se att importen ökat från 5,1 till 8 miljoner ton mellan 2011 och 2015. Det är en betydande ökning men dagens import motsvarar endast drygt fem procent av den totala stålefterfrågan om 150 miljoner ton per år. Den totala kinesiska stålexporten uppgår till 110 miljoner ton – mindre än tio procent av den totala exporten går alltså till EU. Det ska dessutom sägas att priserna på kinesiskt stål är desamma i Europa som i Kina. Att det skulle röra sig om en massiv dumpning är alltså långt från uppenbart.

Det finns en stor överkapacitet i Kinas stålsektor, men samma sak gäller faktiskt för hela världen. Den kinesiska överkapaciteten beräknades 2015 uppgå till 500 miljoner ton. Den europeiska överkapaciteteten för stålproduktion beräknades samtidigt till 65 miljoner ton av EU-kommissionen. Det är sex gånger mer än Europas import från Kina. Men, det stämmer att Kina måste reducera sin överkapacitet och kineserna har redan utlovat en neddragning av kapaciteten med tio procent. Samtidigt har den europeiska stålindustrin endast reducerat sin kapacitet med två procent sedan 2011. Men neddragningen måste vara global. Enligt OECD beräknas den globala överkapaciteten till hela 516 miljoner ton per år, över 20 procent av världens totala produktionskapacitet. Utifrån detta kan vi dra ett par enkla slutsatser:

• Det finns en global överkapacitet för stålproduktion.
• Frågan om överkapacitet är inte enbart en kinesisk fråga. Den är även europeisk om man jämför kapacitet och efterfrågan.
• För att möta frågan om överkapacitet kommer det att krävas neddragningar, såväl i Europa som i resten av världen. Det blir en svår omställning men den kommer att vara nödvändig.
• Även om vi helt skulle ta bort den europeiska importen av stål från Kina så skulle detta inte rädda den europeiska stålindustrin.

Nu reses krav på att man ska använda en annan, diskriminerende, metod för att beräkna antidumpingtullar till Kina när man efter 11 december inte längre kommer att få använda nuvarande metod då man tittar på andra “analoga” länders priser. Fler politiker kräver också att vi ska avskaffa EU:s regler om lägsta tullsats vid antidumpningtullar i vissa fall. Regeln säger att antidumpingtullar aldrig får sättas högre än vad som krävs för att åtgärda den skada som dumping orsakar. EU:s handelsskyddsinstrument kan förbättras, men det betyder inte att vi behöver högre tullar.

I själva verket har EU:s antidumpingtullar på stål visat sig tjäna det syfte som de har haft – att förhindra import av det stål som bedöms som dumpat. Importen av stålprodukter som belagts med antidumpingtullar har minskat mellan 99 och 85 procent. Dessa siffror tyder istället på att tullarna sätts för högt eftersom en antidumpingtull inte ska syfta till att helt plocka bort importen av en vara. Tullnivåerna är med all sannolikhet för höga, inte för låga för att förhindra den skada som dumpning orsakar. Inte ens om man ser till stålkrisen skulle en förändring av reglerna om lägsta tullsats göra någon egentlig skillnad för EU:s stålimport. Den enda konsekvensen skulle vara att ytterligare höja priset för företag som använder stål i sin produktion och för konsumenter som köper produkter med stål.

Det kanske är det så att kinesiska företag säljer sitt stål till förlust om man jämför med dess totala kostnader. Men kostnader för tidigare felinvesteringar är något som ekonomer brukar kalla för “sunk costs” och inte något man ska ta med i kalkylen om produktionen täcker de rörliga kostnaderna. Det är därför troligtvis helt rationellt för stålproducenterna i Kina att sälja till förlust – det måste inte röra sig om rovprissättning för att konkurrera ut europeiska producenter i längden. Det faktum att Kina inte är en marknadsekonomi har troligtvis bidragit till tidigare felinvesteringar, men det säger inte att det just nu är en massiv dumpning som pågår.

Det finns de som hävdar att EU borde göra samma sak när USA slår till med en ståltull på 522 procent. Men för det första är USA:s tullar på 522 procent ungefär att göra samma sak som när de ger mördare 522 års fängelse, mördare blir ofarliga för samhället även med betydligt lägre straff. Men i grunden handlar det om att stålnationalism bara försenar en strukturomvandling som ändå måste göras.

Stålkrisen är verklig, i Sverige, i Europa och i hela världen. Men att bara skylla alla vår stålindustris problem på Kina tjänar inget syfte. Det skulle förvärra för vår övriga industri som behöver stål i sin produktion. Vi behöver inte tullar utan andra åtgärder för att hjälpa sektorn till strukturella förändringar och för att hjälpa anställda som sägs upp till nya jobb. Vi behöver inte gå in i en handelskonflikt med Kina.

Christofer Fjellner, EU-parlamentariker (m)


Taggar: Kina, Stål