Gästbloggare Hans Rothenberg (m): Vänsterns skrämselpropaganda bär ansvaret för handelskriget

Hans Rothenberg (m)

Vi hoppades på ett frihandelsavtal med USA som skulle kunna sänka tullar, harmonisera standarder, eliminera kvoter och öppna upp för ömsesidiga investeringar. TTIP var tänkt att skapa alla dessa möjligheter. Istället fick vi ett handelskrig – om stål. Redan 2002 försökte sig president Bush på ståltullar mot EU. Det gick sisådär kan vi väl säga. Efter cirka ett och ett halvt år försvann tullarna efter att ha kostat tvåhundra tusen amerikanska arbetstillfällen. Jobb som gick förlorade på grund av trångsynt och kortsiktig protektionism. USA är en av Sveriges viktigaste handelspartners och bara under 2016 investerades 27 miljarder dollar i Sverige och den svenska exporten till USA ligger på 75 miljarder kronor årligen. USA är viktigt för Sverige.

Det europeiska projektet EG, som sedermera blev EU, tog sin början i att kontrollera produktionen av kol och stål. Dessa båda komponenterna är grundstommen för all tillverkning av vapen. Efter sekler av förödande krig i Europa behövdes ett rejält brottartag som i en ny och fast form skulle rycka undan förutsättningarna för framtida militära konflikter i Europa. Svaret blev den europeiska kol- och stålgemenskapen – en samarbetsorganisation mellan ursprungligen sex västeuropeiska länder. Det stål som tidigare varit krigets förutsättning skulle nu bli grunden för en bestående fred i Europa. Samma stål som nu spelar huvudrollen i ett handelskrig mellan världens två största ekonomier.

Inför slutfasen av president Obamas sista ämbetstid gjorde såväl EU som USA stora ansträngningar att försöka hinna slutföra förhandlingarna av frihandelsavtalet TTIP. Men det var inte helt problemfritt på någondera sidan. Vid horisonten såg man risken att en protektionistisk president skulle komma att styra USA. En profetia som visade sig bli sann.

På den europeiska kontinenten var hindren av en helt annan karaktär. Den samlade europeiska vänstern, väl påhejade av doktrinära gröna krafter, såg allt annat än möjligheter i att handeln skulle öppna upp sig utmed Nordatlantens båda kuster. Det mesta kring TTIP som gick att svartmåla beströks av vänstern med yvigt breda penseldrag. Skrämseltaktiken plockades fram där företag som stämmer stater, djurskydd som tillintetgörs och antibiotikaspäckat kött var några dramaturgiskt välarrangerade hotbilder som målades upp. Allt det goda som handel och marknadsekonomi byggt västvärldens välfärd med skulle svartmålas och tillintetgöras. Vänstertaktiken lyckades när frihandelsavtalet aldrig kunde skrivas under i tid.

När det nu är dags för Sverige att sanktionera CETA-avtalet mellan Kanada och EU ylar återigen de vänstergröna krafterna om all världens fasor som ska drabba oss ifall avtalet träder ikraft. Återigen målar man upp att det för mindre företag så nödvändiga investeringsskyddet skulle vara ett hot mot demokratin och antibiotikakortet ligger alltid redo att plockas fram. Det enda vänsterkrafterna inte bryr sig om är att ta ansvar för konsekvenserna av sin skrämselpropaganda. För konsekvenserna drabbar i slutändan vanliga medborgare i alla berörda länder.

Skrämselpropagandan mot TTIP lyckades inte fullt ut övertyga Europas folk, men gjorde väl så stor skada. Tempot i förhandlingarna mellan EU och USA drog ut på tiden allt eftersom nya påstådda hotbilder skulle utredas. Till slut rann tiden ut och in i Vita Huset flyttade en protektionist som verkligen inte gillar frihandel. En protektionist som nu är i full kraft att driva ett handelskrig mellan de parter som, om allt hade gått väl, skulle ha slutit det frihandelsavtal som givit 900 miljoner människor ökad handel, lägre priser och fler jobb. Det hade även resten av världen mått bra av men istället fick världen istället ett handelskrig som hade kunnat undvikas. Ansvaret för det vilar tungt på vänsterns och de grönas axlar.

 

Hans Rothenberg

Riksdagsledamot (M)


Kategorier: Frihandel, TTIP