Gästbloggare Henrik Sundbom: Nationalism och röster viktigare än handel för Indiens Modi

I december förra året träffades ledarna för WTO:s 159 medlemsländer på Bali för att underteckna det mest omfattande multilaterala frihandelsavtalet sedan 1990-talets mitt, populärt kallat Bali-paketet och sett som ett genombrott för den avstannade Doha-rundan. Indien, tillsammans med ett trettiotal andra länder, hade invändningar mot avtalets utformning. Men till sist signerades ändå avtalet.

Peterson Institue i Washington DC hade räknat ut att avtalet skulle leda till 21 miljoner nya jobb. ”Äntligen ett avtal!” jublade DN:s ledarsida, i likhet med andra liberala tidningar i den utvecklade världen. I WTO upplevde man en frihandelsvår: till slut skulle förhandlingarna lossna!

Så gick Indien till val, och allt vändes upp och ned. 31 juli, bara dagar innan avtalet skulle ratificeras, meddelade Indiens nya premiärminister Narendra Modi att han inte hade att för avsikt att spela med.

Narendra Modi tillträdde sin post i slutet av våren, efter en storseger i världshistoriens största demokratiska val. Han tillhör det hindunationalistiska högerpartiet BJP, och har de senaste åren byggt sin politiska karriär på att skifta fokus från konservativ politik med nationalistiska och religiösa förtecken, till en mer affärsorienterad, ekonomiskt liberal linje. Han talar gärna om tillväxt, business och good governance.

Varför motsätter sig en sådan politiker ett frihandelsavtal av den kalibern och gör sig själv till internationell syndabock?

Modis krav för att skriva under avtalet, är att de paragrafer som begränsar hur stora mat- och jordbrukssubventioner ett land får ha tas bort.

Mer än 70 % av Indiens fattiga bor på landsbygden, och jordbruket är utan tvekan den sektor som sysselsätter flest människor. När landets ekonomi genomgick en period av stora liberaliseringar i början av 90-talet, förblev jordbruket bortglömt. Det präglas av subventioner, statliga program, och märkliga uppköpsmodeller, samtidigt som lejonparten av de sysselsatta jobbar informellt – utan kontrakt, trygghet och skydd av lagen. Enorma summor satsas på konstgödsel och bekämpningsmedel, men logistiken är så dålig att så mycket som en tredjedel av allt som odlas ruttnar bort på vägen mellan producent och konsument.

Bland det sista den förra regeringen, som leddes av Kongresspartiet – ideologiskt socialdemokratiskt men i praktiken i första hand ett pragmatiskt maktparti – gjorde var att införa en matgaranti: National Food Security Act 2013, i folkmun Right to Food Act. Och det är detta paket som står på spel i WTO-förhandlingarna.

RFA ska bland annat garantera att Indiens fattiga varje månad får köpa fem kilo ris var för tre rupies (ca 60 öre) per kilo. Gravida och ammande kvinnor ges rätt till gratis mat, liksom vissa kategorier av barn.

När Kongresspartiet lade fram reformen, var oppositionens mening att det handlade om röstfiske bland de stora väljargrupperna av fattiga inför vårens val. Vill man vinna i den indiska politiken, är det dem man ska hålla sig väl med.

Men Kongresspartiet förlorade trots allt, och Narendra Modi ställder inför ett faktum:

Prioriterar han frihandelsavtal framför Right to Food Act gör han sannolikt landets ekonomi en tjänst och vinner den affärstänkande medelklassens sympatier. Men han får de fattiga emot sig, och en mandatperiod går fort. Att dra in gratis ris från ammande kvinnor och höja matpriset för de fattigaste vinner inga röster på landsbygden, även om det är vad som skulle krävas för att säkerställa en frihandelspolitik som leder till långsiktig utveckling även för de fattigaste.

En annan aspekt av denna avtalscirkus, är att många förvånas av att Modi, som gjort sig känd för att vara affärsinriktad, sätter sig på tvären medan den föregående regeringen som var betydligt mer planekonomiskt lagd var villig att underteckna avtalet. Men Modi är i första hand nationalist, i andra hand handelsvänlig. När han talar om att värna näringslivet är det ofta i termer av att skydda det indiska näringslivet, eller till och med särskilda segment av det. Och det kan man som bekant göra även genom protektionism, subventioner och svågerpolitik.

Henrik Sundbom är chefredaktör för The Global Entrepreneur och ordförande för Svensk-indiska Föreningen.


Taggar: Modi, Indien
Kategorier: Frihandel, WTO