Gästbloggare Johan Hedin (c): Frihandelsstriden blossar upp igen

Kanske är det än mänsklig reflex att i svåra stunder vända blicken bakåt och känna sorg över det vi har haft istället för att se framåt och se vad vi kan få i morgon.
Frihandelsdebatten är inte sällan hämmad av detta. Utländska företag konkurrerar ut svenska och en samstämmig bild i dystra färger målas och förmedlas när ett företag flyttar och lämnar en bygd i osäkerhet och ökad arbetslöshet.

Men samma mekanismer som släpper in det utländska företagets framgångar, låser också upp en värld för det svenska företaget som förmår att förnya sig, använder sina konkurrensfördelar och skapar nytt — något som kan leda till långt fler jobb och högre välstånd.

Utmaningen ligger kanske i den retoriska lucka som kommer av att vi med absolut säkerhet vet vad vi har, medan det vi kan få inte ännu kan bevisas. Detta är ett faktum som varje frihandelsvänlig politiker, som besöker en ort vars näringsliv nyligen drabbats av nedläggningshot, ställs inför.

En gång för inte så länge sedan vann vi frihandelsdebatten.

Det var tidigt 2000-tal. Attac och liknande rörelser hade kopplat greppet om diskursen. Kapitalismen var roten till allt ont och frihandel var dess tillämpade form. Genom ett fantastiskt arbete av några enskilda debattörer, främst Johan Norberg som då var knuten till näringslivets tankesmedja, Timbro, drevs frihandelsmotståndarna tillbaka och få ifrågasatte efter det på allvar frihandelns goda kraft.

Även om särintressen naturligtvis alltid försöker skaffa sig fördelar, så var frihandeln regel och handelshinder undantag. Och så har det varit under en lång tid. Noterbart är att inte ens den parlamentariska vänstern i någon särskild utsträckning problematiserade handeln när det kommer till konkret lagstiftning, ej heller i någon betydande omfattning när det gäller EU-nämndssammanträden inför rådsförhandlingar.

Detta är nu en utveckling som har vänt, föranledd av troligen främst två orsaker. Det ena är TTIP och den debatt som följer av förhandlingarna kring det. Det andra är Sverigedemokraternas ökade inflytande.

Sedan frihandelsvännernas seger har vänstern varit på defensiven, men TTIP-debatten har tvingat partierna att bekänna färg. Det har helt enkelt blivit omöjligt att ducka i debatten, även om den inte ännu förs i populärmedia. Av detta har vi antagligen bara sett början.

Sverigedemokraterna är ett uttalat protektionistiskt parti och med ökat inflytande för dem, så minskar frihandelsvänligheten i politiken. I synnerhet när väljare går till dem från utpräglat frihandelsvänliga partier.

De stora slagen måste vinnas om och om igen. Den som trodde att vi en gång för alla vunnit frihandelsdebatten måste tänka om. Allt oftare hörs nu yttringar från vad man tycker borde vara en svunnen tid, om att vissa sektorer ska ”skyddas” från konkurrens, medan varje intellektuellt hederlig analys landar i att öppenhetslinjen är den enda rimliga, såväl moraliskt som materiellt.
Kanske är det dags att damma av Till världskapitalismens försvar av Johan Norberg. Argumenten kommer att behövas förr än de flesta tycks tro.

Johan Hedin är riksdagsledamot (c) från Stockholm och sitter i justitieutskottet