Ger handel demokrati eller blir det bara bättre för de förtryckta?

Det är aldrig bra att ha orealistiska förväntningar.

Kan frihandel skapa demokrati?

Frågan är aktualiserad genom att näringsminister Mikael Damberg enligt DN  försvarar avtalet om tekniskt samarbete på vapenområdet med någon form av frihandelsargument:

”Vi ser handel och kontakter som ett sätt att lyfta frågor som brott mot mänskliga ­rättigheter. Men vi har också en tro och övertygelse om att när svenska företag finns på svåra marknader sprider de också en kultur som är skild från det land de verkar i.”

I en synnerligen allmän mening är detta riktigt. Isolering är förtryckarregimers bästa vän.

Men det betyder inte att varuutbyte i största allmänhet ger demokratiseringar. Det aktuella fallet är av två anledningar synnerligen olämpligt som exempel på handelns goda effekter:

1. När det gäller avtalet mellan svenska och saudiska staten har detta naturligtvis ingenting med frihandel i princip att göra. Att stater ingår avtal med varandra är inte marknadsekonomi. Det är politik.

2. Saudi är ett atypiskt land när det gäller handel eftersom staten inte är beroende av en fungerande marknadsekonomi. En stat som är beroende av fungerande marknadsekonomi på hemmaplan tvingas till öppenhet och att ge medborgarna ett visst mått av frihet. Inte minst på grund av att ett nödvändigt villkor för marknad är privat äganderätt, något som efterhand skapar alternativa maktcentra i ett samhälle.

Saudiarabien däremot utmärks av att det finns en faktor som ger ekonomiskt välstånd och som är lätt att kontrollera för staten (eller snarast ett litet antal individer — något stat i modern mening finns inte): oljan. De som kontrollerar oljan får in pengar och behöver inte bry sig om förutsättningarna i det omgivande samhället. Tvärt om gäller det undvika att alternativa maktcentra i form av nya entreprenörer och branscher uppstår.

Därför är rika naturresurser i form av olja, diamanter eller guld något som tenderar att hålla länder fattiga och i värsta fall leda till decennier av inbördeskrig.

I vissa fall fungerar biståndspengar på samma sätt. De frikopplar eliten från att vara beroende av ett fungerande samhälle och en fungerande marknadsekonomi. Biståndsbudgeten är viktig nog att kriga om.

Vidare. Kina är ett annat exempel på att länder inte nödvändigtvis demokratiseras av handel och öppenhet. Det är uppenbart att Kinas långa tradition av centraliserat förtryck står emot trycket från en allt större och rikare medelklass.

Men å andra sidan är det inte oväsentligt att det uppstår en stor och välmående medelklass. Trots allt är det bättre att vara rik och förtryckt än fattig och förtryckt. Förtrycket skulle knappast mildras av att omvärlden bojkottade Kina som handelspartner. Resurserna räcker oftast för att hålla en hårdför kleptokrati vid makten. Även i de fattigaste av länder —  se på Nordkorea.

Frihandel i meningen fritt utbyte av varor mellan medborgarna är alltid av godo. Och om ekonomin är tillräckligt fri för att också skapa en välmående medelklass finns en nödvändig förutsättning för demokratisering. Men det krävs också en kultur med demokratisk traditioner och att eliten inte kan bygga sitt välstånd på lättkontrollerade naturresurser som olja, eller frikopplas från samhället genom biståndspengar.


Kategorier: Frihandel