Global frihandel är en mänsklig rättighet

Det är individer, inte länder, som handlar med varandra. Att regeringar lägger sig i vilka som får sälja vad till varandra är ett ingrepp i den personliga friheten och ett angrepp på äganderätten. Därför är frihandel det enda moraliskt acceptabla.

Förra veckan behandlade frihandelsbloggen de viktigaste ekonomiska argumenten för frihandel. De är absolut centrala i den dagliga debatten, men

Men det finns också en uppsättning filosofiska argument för frihandeln. Med detta menas här principiella argument baserade på mänskliga rättigheter. Det finns förstås utilitaristiska argument, men de är i huvudsak samma som de ekonomiska argumenten.

Observera att nedanstående är en bloggpost.

Varje del i resonemanget nedan kan utvecklas till en bok eller i vilket fall en mycket lång artikel. Vad mänskliga rättigheter är och hur de motiveras är exempelvis ett helt filosofiskt område och vissa hävdar med rimliga argument att mänskliga rättigheter inte ens existerar, eller att de är kulturell konstruktion i vissa delar av västvärlden och inte har någon giltighet i andra delar av världen — eller till och med är en del i ett narrativ som upprätthåller en makthierarki där vita västerlänningar befinner sig i toppen, medan andra hävdar motsatsen.

Således kommer resonemangen nedan vara förenklingar, men förhoppningsvis fyller de ändå funktionen som en grundläggande argumentation för frihandel.

Handel betyder i sin enklaste form att människor byter saker med varandra av fri vilja.

En outtalad förutsättning är att de äger sakerna de byter mellan sig.  Redan här kommer första problemet, nämligen vad det innebär att äga och framför allt hur ägande uppstår. Det traditionella svaret är att ägande till fysiska ting uppstår genom att en individ ”beblandar sitt arbete” med de fysiska tingen. Den som börjar bruka ett stycke mark blir dess rättmätiga ägare. De främsta kritiken mot detta ligger i oron för vad som händer när det inte finns någon mark kvar. Just detta har dock inte visat sig vara ett problem. Bristen på jordbruksmark eller andra fysiska ting är inte en restriktion på människors möjlighet att äga. Industrikapitalismen förefaller kunna skapa hur mycket attraktiv egendom som helst.

Ett ytterligare problem är att mycket egendom, någonstans långt bak i historien, inte är förvärvad på ett lagligt sett. I praktiken all mark i Nordamerika är stulen från de som bodde där innan, indianerna. Och indianerna hade i sin tur ”tagit” marken från dem som bodde där innan de människor som med tiden blev indianerna kom till Amerika. Det är ett riktigt problem, men man kan konstatera att de institutionerna som definierar och upprätthåller äganderätt och andra mänskliga rättigheter inte var särskilt utvecklade bland indianerna. Det existerade förvisso rätt sofistikerade idéer om ägande och sätt att hantera konflikter även i indiansamhällena som var högt utvecklade, men i praktiken förlorade indianerna ett erövringskrig, vinnarna tog över och först då etablerades efterhand ett system med väl definierade äganderätter.

Ur en synpunkt är det förstås en moraliskt oacceptabel syn på saken. Men man skall ha klart för sig att erövringskrig inte var en unik företeelse på den tiden. Det var inte så att den vite mannen uppfann folkmord och ockupation för att kunna ge sig på indianerna. De första brittiska kolonierna etablerades i Amerika redan innan trettioåriga kriget hade brutit ut. Européer behandlade varandra med samma grymhet som de behandlade indianerna. Tvåhundra år senare bröt Napoleonkrigen ut i Europa, sen första världskriget och ryska revolutionen, andra världskriget och Sovjetunionens ockupation av Östeuropa. Problemet med att dagens egendom inte kommer ur en obruten följd av legitima överföringar av egendom är uppenbarligen hanterbart i praktiken och berör alla mänskliga samhällen. Att moralisera över detta är förstås möjligt, men kanske inte vidare meningsfullt.

Sammanfattningsvis är det rimligt att se äganderätt och därmed ägandet av specifik egendom som en mänsklig rättighet. Ägande är intimt sammankopplat med individen, dennes intellektuella och fysiska arbete och ägandet är i alla hyggligt välfungerande samhällen väl definierat och skyddat. Mycket talar för att en av grundbultarna för att skapa ett gott samhälle är att egendom är väl definierad och ägande skyddat av rättssystemet.

Handel är alltså att byta egendom mellan sig och är således en del av äganderätten som är en mänsklig rättighet.

Men varför är frihandel rätt? Får inte en mänsklig rättighet inskränkas?

Svaret är att rättigheter får inskränkas. Det är till exempel rimligt att inskränka någons frihet för att denna begått svåra brott, eller är en fara för sig själv och andra. Men, och detta är viktigt, det måste finnas riktigt goda skäl och ett tydligt och noga utformat regelverk och en process för att avgöra om någon brutit mot reglerna. Lagar, förvaltning, oberoende domstolar.

Att vi uppfattar de mänskliga och medborgerliga rättigheterna som de viktigaste rättigheterna betyder inte att deras upprätthållande är de enda viktiga värdena som finns i ett mänskligt samhälle, bara att det måste finnas mycket goda skäl för att inskränka dom. Det får inte råda godtycke och regelverket får inte vara föremål för snabba och omotiverade förändringar.

Och detta är problemet med protektionism.

För det första finns det inga goda skäl att inskränka handel. Tvärt om:

Inskränkning minskar den ekonomiska tillväxten. Alla får det sämre.

Tullar gör varor dyrare för konsumenterna.

Företag kan bli utkonkurrerade av utländska företag, men det kan de också bli av företag i i grannkvarteret eller i nästa stad.

Folk kan förlora jobbet av utländsk konkurrens, men frihandeln skapar också jobb. Lösningen på att folk blir av med sina jobb och utbildning och en bra näringspolitik så att jobb också skapas, inte att skydda människor från förändring (det är förstås ytterst önskvärt att genom lagstiftning skapa en situation där inget företag går i putten och ingen någonsin förlorar jobbet — men det är inte möjligt).

För det andra är protektionism alltid ytterst godtycklig. Politikerna lägger på olika tullar på olika varor, från olika länder, inför kvoter på vissa varor från vissa länder med inte från andra, ändrar inhemska lagar och regler för att gynna vissa företag och stoppar direktinvesteringar från utlandet.

Det finns möjligen ambitioner att handla konsekvent, tillämpa principer och tydliga kriterier, men detta har aldrig lyckats. Om man ser till handelskrigen mellan USA, Kina och EU, Mexiko och Kanada är det redan, efter bara några månader, en helt obegriplig röra av åtgärder.

Tanken att detta skulle kunna leda till någon form av goda, planmässiga resultat är absurd. Det handlar bara om destruktion. Miljoner individer får se sina liv och livschanser bli en aning sämre.

Det är förstås inte lika illa mellan länder som inte ligger i handelskrig, men var och en som tittar på tullreglerna som gäller mot världen utanför EU blir djupt förvånad över alla olika tullar som gäller olika produkter, ofta ner på närmast bisarr detaljnivå.

Den som inte tror mig kan titta på Tullverkets webbplats, exempelvis här.

Det är ett totalt godtycke som drabbar enskilda individer i form av konsumenter, arbetstagare, entreprenörer, investerare.

Det är därför det är moraliskt rätt med global frihandel.