Hantera frihandeln separat i debatten

Frihandeln är inte det samma som totalt öppna gränser eller en avveckling av nationalstaterna. Den bör därför i debatten inte hanteras som en del i ett globalistiskt paket, tillsammans med andra frågor som har med öppenhet att göra. 

Efter årtionden av globalisering och ökad frihandel ser vi nu ett bakslag för den typen av idéer. 

Det är inte förvånande. Bästa sättet att desavouera en ideologi, samhällsvision eller något så trivialt som ett managementsystem är att implementera den. Alla idéer har oväntade konsekvenser och innebär olösliga målkonflikter som blir plågsamt synliga när de förverkligas. Dessutom kan en modeidé riskera att få klä skott för sådant som inte har med den att göra. 

Det är också lätt att glömma att alla företeelser måste ses i ljuset av vad som är det realistiska alternativet. Man jämför dagens verklighet med en fantasi om hur det skulle kunna vara istället en fantasi som sällan håller när den hamnar i kontakt med verkligheten. 

Brexit är kanske det tydligaste exemplet på detta. Motviljan mot EU:s mer frustrerande och osympatiska sidor blandades ihop med problem orsakade av migration som inte hade med EU att göra samt med rent interna bekymmer. Exempelvis är britternas egna politiker och byråkrater inte en konsekvens av EU, och inte ens det faktum att de skyller på EU när de genomför impopulära regleringar kan Brysselbyråkratin hållas ansvarig för.   

För frihandelns skull är det viktigt att göra några distinktioner. Frihandel mellan två länder innebär att alla varor som får handlas lagligt i båda länderna får föras över gränsen och handlas med utan tullar, kvoter eller andra hinder. Till detta kommer strömmar av digital information och experter för att leverera, installera och underhålla produkterna. Det har ingenting med migration, överstatlighet, ifrågasättande av nationalstatens suveränitet eller kulturella frågor att göra.  Det går utmärkt att ha frihandel utan någon migration alls, eller total protektionism kombinerad med fri invandring.  

Det går också att kombinera frihandel eller långtgående protektionism med mellanstatliga politiska samarbeten med inslag av överstatlighet. Ett land som Kanada har långtgående protektionism mellan sina provinser och även USA hade inledningsvis handelshinder mellan delstaterna. 

Observera att Frihandelsbloggen inte tar ställning för eller emot någon ordning mer än den generella uppfattningen att öppenhet och rörlighet av både varor, människor och kapital är av godo. Det förefaller också som om nationalstaten med alla sina brister hittills har varit den stabilaste institutionella grunden för den samhällsgemenskap som är grunden för liberal demokrati. 

Problemet är inte så mycket globaliseringen som globalismen en sorts absolutistisk ideologi som innebär att nationalstater, nationsgränser och en önskan om samhällsgemenskap grundad på någon form av gemensam identitet ses som icke-önskvärda fenomen. Självklart kan dessa föreställningar leda till obehagliga, till och med tragiska konsekvenser, men samtidigt är det uppenbart att de framsteg som skett när det gäller frihandel och övrig öppenhet har skett inom ramen för nationalstaterna och deras förmåga att samarbeta och ingå långsiktiga avtal. 

Vissa fenomen som uppfattas som nationalism är dessutom inte entydiga. Brexit är inte en nationalistisk och isolationistisk process. Brexitanhängarna är fortfarande starka förespråkare av globalisering och frihandel. De vill bara inte att Storbritannien ska bli vad de uppfattar som en lydstat till EU.  

Inte heller Donald Trump är i första hand en nationalistisk ideolog. Han motsätter sig att USA enligt hans egen uppfattning har skadats genom att gå i bräschen när det gäller frihandel. Han anser även att landet har intagit en naiv attityd när det gäller Kina. USA har förvisso gått långt före andra länder när det gäller frihandel, men till skillnad från vad Trump anser så har det inte skadat USA:s ekonomi. Däremot har USA varit naivt när det gäller den kinesiska statens agerande. Där har Trump en poäng, men handelskrig är ändå ett irrationellt, särskilt eftersom det för Trumps del förefaller handla mer om pengar än om nationalism. Att USA har ett handelsunderskott mot Kina beror på att amerikanerna har det gott ställt och shoppar loss, medan kineserna är betydligt fattigare. Kinas BNP per capita kan jämföras med länder som Serbien eller Algeriet. De jobbar, sparar och gnetar. 

Dessutom måste Trumps politik ses i relation till USA:s tidigare agerande. Inte ens Ronald Reagan kunde avhålla sig från protektionistiska åtgärder. USA:s presidenter har historiskt sett alltid satt USA:s intressen först.  

Frihandel är en verksamhet baserad på principen om öppenhet, som i högst utsträckning bidrar till ett lands välstånd, samtidigt som landets åtaganden hålls på en miniminivå. Den bör därför i politiska sammanhang hanteras separat från mer kontroversiella frågor som bistånd- och migrationspolitik.

 

Magnus Nilsson  


Taggar: