Hur Adam Smith och David Ricardo ställde till med problem för frihandeln

När vi talar om global handel är det lätt att låta terminologin styra tankarna och få för sig att det är länder som handlar med varandra. Men det är enskilda företag eller individer som handlar med varandra – inte länder.  

I samhällsvetenskaperna finns det få påståenden som kan beläggas på det sätt som är normen inom naturvetenskaperna. Det går sällan att göra kontrollerade och replikerbara experiment. Inom ekonomin däremot finns det några påståenden som har nästan samma status som naturvetenskapliga teorier. 

Ett sådant påstående är sambandet mellan tillgång, efterfrågan och pris.  

Ett annat är teorin om komparativa fördelar. Den är egentligen en matematisk lag, men man kan observera att aktörer på marknaden följer den även om de inte känner till den. I hög utsträckning är entreprenörens roll i ekonomin att identifiera möjligheter att dela upp produktionsprocesser i allt mindre bitar för att utnyttja lagen om komparativa fördelar tillsammans med specialisering och stordrift. 

Adam Smith (och senare David Ricardo) som identifierade och beskrev dessa processer, förstod varför de skapade välstånd och varför enskilda individer i frivilligt samarbete är nödvändiga för att de skall komma till stånd. De gjorde för den ekonomiska vetenskapen vad Charles Darwin gjorde för biologin.  

Ändå råkade de röra till debatten på ett sätt som fortfarande ställer till problem för oss – nämligen genom det perspektiv som skapades av Adam Smith genom boktiteln Nationernas Välstånd och David Ricardos exempel för att illustrera lagen om komparativa fördelar; två länder, England och Portugal, som producerar och handlar med kläde och vin. Dessa båda faktorer har gett generationer av ekonomer, politiker och allmänhet den felaktiga uppfattningen att internationell handel består i att länder handlar med varandra. Men så är det inte. Det är individer eller företag som handlar med varandra, oavsett om handeln sker mellan Södertälje och Arvidsjaur eller mellan Norrköping och Stuttgart.  

Uppfattningen att det är länder och inte individer som handlar med varandra leder till en rad felaktiga idéer. En är att det är ett större problem om ett företag konkurreras ut av ett annat företag om detta ligger i ett annat land, jämfört med att det skulle ligga i grannlänet. I det förra fallet är det ”våra jobb” som försvinner. Som om det skulle finnas jobb som är ”våra” snarare än enskilda företag som anställer individer för specifika uppgifter. Men svenska jobb är inte ”våra” mer än tyska, brittiska eller libanesiska.  

En annan felaktig idé är att det är ett större problem att företag i olika länder har olika förutsättningar, jämfört med det faktum att olika företag inom ett land har olika förutsättningar. Markpriser, löner, befolkningstäthet, rekryteringsmöjligheter, konkurrenter, underleverantörer och lokalpolitiker varierar även inom exempelvis Sverige. Vi uppfattar det inte som orättvist att ett företag sänker sina kostnader för mark och arbetskraft genom att lägga en produktionsanläggning i glesbygden. 

Men när vi köper importvaror från låglöneländer, är det inte ett sätt att utnyttja fattiga människor som tvingas arbeta för låga löner? Och att det dessutom sker på bekostnad av jobb som försvinner i Sverige?  

Det är ett sätt att se på saken. Ett annat perspektiv är att vår import ger människor i fattiga länder möjlighet att bygga upp industrier som med tiden gör länderna allt rikare. Sydkorea var ett av världens fattigaste länder på 60-talet. Idag är det ett av de rikaste. Om de inte hade kunnat utnyttja fördelen av låga löner och därmed låga priser hade de aldrig kunnat industrialisera sig. Läser man statistiken ser man att Sverige med sin långa tradition av frihandel inte bara haft hög tillväxt, utan att det även finns fler jobb idag än någonsin tidigare. Frihandel, även med låglöneländer, verkar i vilket fall inte minska antalet jobb. 

Det samma gäller Sverige som låg ungefär 50 år efter länder som Tyskland, England och Frankrike i industrialiseringsgrad på 1800-talet. Då utnyttjade utländska entreprenörer vårt låga löneläge och dessutom exporterade vi råvaror med låg förädlingsgrad. Det gav oss möjligheten att industrialisera och få hög tillväxt. Om andra länder av “solidaritet” med oss inte köpt och därmed inte givit oss möjlighet att industrialisera hade Sverige förblivit fattigt. 

Om man inte ser världshandeln som handel mellan länder utan mellan individer är det uppenbart att även i Sverige utnyttjar människor möjligheten att arbeta för låga löner för att ta sig in på marknaden. Nästa varje företagare har erfarenhet av att arbeta nästan gratis, dra på sig skulder och riskera sin tillvaro under den tid det tog att etablera sitt företag och ta sig in på marknaden (eller gå i konkurs…). 

Ett tredje problem med att se global handel som handel mellan länder och inte individer är att man missar att det flyter kapital mellan länderna. Om land A importerar mer från land B än det exporterar förefaller det uppenbart att pengar försvinner från land A till land B. Med tiden blir A fattigt, det har inga pengar kvar. Det kallas ”underskott i handelsbalansen”, ett av Donald Trumps problem med handeln med Kina.  

Men vad som inte är lika uppenbart är att land B får ett överskott av land A:s valuta. Men om man inser att det inte är land B, utan enskilda individer, som får valuta från land A, inser man också att de förr eller senare kommer att antingen köpa varor från land A eller investera i land A. Kapital flyter således tillbaka till land A. Det är också uppenbart när det gäller Kina och USA där Kinas investeringar i USA (inte minst i USA:s statsskuld) ganska exakt motsvarar underskottet i handelsbalansen.  

På ett sätt är Kina ett dåligt exempel eftersom alla företag och individer där i praktiken är kontrollerade av Kinas regim. Trump skulle därför med rätta kunna oroa sig för att Kina köper in sig i amerikanska företag eller att amerikanska staten varje sekund är beroende av att låna pengar av Kina, men detta har inte varit hans argument. Han förefaller ha trott att problemet är att en massa dollar hamnar i Kina och blir kvar där, vilket förstås är en fullständigt bisarr uppfattning. Dollarn har inget värde i sig.  Det enda som ger den värde är att man kan köpa amerikanska produkter, aktier eller statsobligationer.  

Man kan säga att Trump har fokuserat sin handelspolitik på ett icke-problem, men däremot missat det som faktiskt kan vara ett problem givet att Kina är en diktatur med ambitionen att utmana USA på världsarenan.  

USA används för övrigt som exempel på ett land som är mycket protektionistiskt och ändå har stor ekonomisk tillväxt. Under en stor del av USA:s historia har USA haft höga tullar och ändå hög tillväxt. Med andra ord stämmer inte tesen om att tillväxt förutsätter frihandel. Men även det är en feluppfattning orsakad av föreställningen att det är länder, inte individer, som handlar med varandra. 

Men USA har varit framgångsrikt på grund av sin storlek. USA är i sig själv en jättemarknad, på 1800-talet var bara brittiska imperiet en större marknad – som dessutom gynnade USA.  

USA är helt enkelt ett exempel på att stora marknader är bättre än små marknader. Landets storlek är än i dag en förklaring till dess ekonomiska framgång. Amerikanerna kan rulla ut marknadskoncept över hela landet på några månader, köra samma annonser, samma Tv-reklam, sociala mediakampanjer och arbeta med samma säljorganisation mot 320 miljoner människor. Amerikanerna har helt enkelt blivit experter på att snabbt bygga stora företag och tänka i affärsmodeller som lätt kan expanderas.  

Där skiljer sig USA och EU åt. EU är inte en stor marknad, utan snarare ett frihandelsområde. Unionen är splittrad av olika språk och kulturer. Det går inte att köra samma Tv-reklam i Norge, Danmark och Sverige, än mindre köra samma annonser i Finland och Italien.  

Sammanfattningsvis är det inte förvånande att Smith och Ricardo skrev som om det är nationer som handlar med varandra. Nationer var viktiga då och är viktiga nu av en massa skäl, och man kan utgå ifrån att de båda herrarna var väl medvetna om att det är individer, inte länder, som handlar med varandra. Men mindre insiktsfulla personer har låtit sitt tänkande styras av språkbruket och det har sannolikt påverkat debatten negativt i ett par hundra år.  

/Magnus Nilsson


Taggar:
Kategorier: