Hur gick det med Trumps handelspolitik?

När Trump gick till val 2016 utlovade han en protektionistisk handelspolitik, i syfte att få tillbaka industrijobben i USA. I efterhand vet vi att det hela var ett stort misslyckande.

Den som minns den amerikanska valrörelsen 2016 vet att ett av Trumps huvudnummer var en handelspolitik baserad på protektionism. USA:s stora underskott i handelsbalansen var ett av Donald Trumps viktigaste argument, tillsammans med att få tillbaka industrijobb till USA. Inte minst var stålindustrin i strålkastarljuset eftersom Republikerna och Trump siktat in sig på marginalväljare i det så kallade rostbältet. 

Många politiska analytiker och även en del ekonomer förutspådde frihandelns död. På många lät det som om valet mellan frihandel och protektionism stod mellan två fungerande handelspolitiska doktriner, d.v.s. att det faktiskt skulle gå att minska underskottet i handelsbalansen och få tillbaka jobb i stålindustrin genom tullar. Möjligen skulle det kosta en aning i tillväxttakt, men i huvudsak skulle syftet uppnås. 

Det var förstås en felaktig tanke. Protektionism har aldrig fungerat. 

Redan under Trumps tid som president stod det klart att politiken var att totalt misslyckande, vilket förmodligen var anledningen till att handelspolitiken var helt frånvarande i valrörelsen 2020. 

Faktum är att det gick så illa att inte ens Trump brydde sig om att försöka framhålla politiken som en succé. 

Underskottet i handelsbalansen ökade från 481 biljoner dollar till 679 biljoner dollar mellan 2016 och 2020, en ökning med ungefär 30 procent på fyra år. 

Förvisso minskade handelsunderskottet med Kina från 419 biljoner till 311 biljoner mellan 2018 och 2020, men istället ökade importen från länder som Ryssland, Tyskland, Schweiz, Vietnam, Taiwan, Sydkorea, Malaysia och Indonesien. 

Trump sa också att ståltullarna skulle betalas av just Kina genom att de skulle bli tvungna att sänka sina priser. Men kostnaderna fördelade sig ungefär 50/50 mellan Kinas exportföretag och USA:s importföretag. Vidare står Kina bara för en tiondel av USA:s stålimport. En stor del av tullarna som i huvudsak riktade sig mot Kina drabbade länder som i många fall var USA:s egna allierade som EU, Japan och Sydkorea. Till sist ökade USA:s egen stålproduktion bara 2 procent. 25 procentiga tullar fick alltså bara marginell effekt på efterfrågan av inhemskt stål. 

Det betyder inte att USA:s stålindustri går dåligt. Tvärt om. Den går bättre än någonsin och USA är inte på något vis på väg att bli slagna av Kinas.  Visserligen producerar USA:s stålindustri under sin kapacitet, men det beror på att man satsar på kvalitet och vinst, snarare än volym. 

Stål- och aluminiumtullarna fick även andra intressanta effekter.  

CenturyAluminum som var ett medelstort företag med knappt 2000 anställda ägnade sig åt kraftfull lobbying för att få högre tullar. Företaget ägs av en av världens största aktörer när det gäller råvaruhandel som förde in enorma mängder aluminium i USA. När tullarna kom på plats och ökade priserna på aluminium kunde dessa lager säljas med god förtjänst.  

Detta visar i blixtbelysning det andra problemet med protektionism. Förutom att den inte fungerar som tänkt skapas en arena för olika särintressen. Inslagen av nollsummespel i ekonomin ökar därigenom. Man ökar inte vinst, omsättning och marknadsandelar genom att bli bättre, utan genom att förmå staten att sätta käppar i hjulen för konkurrenterna. Konsumenterna blir till sist de stora förlorarna.  

Sammanfattningsvis står det klart att Trumps protektionistiska politik bara blev ytterligare ett i raden av misslyckade försök. Det kommer inte hindra framtida politiker att försöka igen eftersom det regelbundet dyker upp politiker som är antingen dumma, okunniga, korrumperade eller allt på en gång.  

Magnus Nilsson


Taggar: