Intressenterna kring TTIP tror på ett avtal — man kanske något urvattnat

En majoritet — nästan 90 procent — av intressenter i både EU och USA tror att det kommer att bli ett TTIP-avtal. En majoritet av intressenterna är också nöjda eller ganska nöjda med transparensen kring förhandlingarna. Men där är skillnaden mellan USA och EU tydlig. I USA är 70 procent nöjda eller ganska nöjda, i EU 50 procent.

Av alla i undersökningen tror bara ca 13 procent att det inte blir något avtal. Men av de som tror på ett avtal är det 57 procent som tror att det blir någon form av urvattnad variant.

Det visar en undersökning som Atlantic Council och Bertelsmann Foundation har gjort. 300 personer inom näringsliv, universitet, politik, förvaltning och media har tillfrågats. Det handlar alltså om personer som har ett professionellt intresse av frågorna, inte allmänheten. Gruppen är inte förvånande koncentrerad till Washington, Bryssel och Tyskland.

Undersökningen blir därför extra intressant jämfört med en undersökning av allmänhetens uppfattningar. En sådan kan vara intressant av andra skäl (till exempel för politiker med fingret i luften). Men i den aktuella undersökningen får man en intressant bild av vad ”proffsen” på området tror är viktigt och vad som är de stora stötestenarna i förhandlingarna.

Det kanske intressantaste resultatet av undersökningen är att man på den amerikanska sidan är hyggligt nöjda med öppenhet kring förhandlingarna och informationen om för och nackdelar med ett avtal, medan man på den europeiska sidan är betydligt mindre nöjd.

Om jag får spekulera  i vad det beror på så kan det vara något så enkelt som att amerikanerna generellt är enormt mycket mer professionella kommunikatörer än vi är i Europa. När jag hör amerikanska politiker tala, eller läser informationsmaterial och politiska artiklar i USA, känns det alltid som jag omedelbart får biffen serverad; det här är kärnfrågan och så här ser motsättningen ut.

Här ”hemma i EU” känns det oftast mer som texter från förvaltningstjänstemän. Man får leta efter biffen — kärnfrågan, den politiska motsättningen, ställningstagandet — i en text med överlastad med detaljer och inte sällan en sorts middagstalsretorik avsedd att dölja snarare än tydliggöra motsättningar. Tanken är väl att försöka låtsas som om det inte finns någon politisk motsättning så att den som tydliggör intressekonflikten skall framstår som ofin och kolerisk. Debatten är proppfull med utsträckta händer — utsträckta med det enda syftet att ingen skall ta dem.

En annan skillnad i debatten om just handel och TTIP är vilka som befinner sig på de olika sidorna. I USA är det industrin på ena sidan och facket (i stort sett) på den andra. Industrin är för ”mer handel” (men inte nödvändigtvis frihandel). Facket är i princip av samma uppfattning men oroar sig mer för ”amerikanska jobb”. Deras argument är att NAFTA, handelsavtalet med Kanada, USA och Mexiko, inte riktigt levererade vad som utlovats.

I EU är det mer av industri och fack på ena sidan och en legering av protektionistisk hårdvänster och ”miljörörelse” på den andra. Facket tassar liten försiktigt för att inte stöta sig med vänstern och ”miljörörelsen”. Mina citattecken beror på att den politiskt organiserade miljörörelsen inom EU i dag av allt att döma är en del av vänstern med en någon annorlunda uppsättning argument. Det finns också symbolfrågor som hos vänstern och i stora delar av opinionen har växt sig bortom alla möjligheter till saklig debatt. Det gäller främst GMO och livsmedelssäkerhet.

Här skiljer sig det tyska industrifacket ut med argument som påminner om den amerikanska fackföreningsrörelsen. Det är inte förvånande. Den tyska industrin är ju dominerande inom EU som är dess hemmamarknad, på samma sätt (men av lite andra orsaker) som USA:s industri är dominerande på sin hemmamarknad.