ISDS – demokratins undergång?

I samband med de pågående förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och USA (TTIP) arbetar man med så kallade Investor-State Dispute Settlements (ISDS).

Det handlar i praktiken om det vi i Sverige kallar skiljedomsförfaranden. Avtalsparterna har kommit överens om hur tvister skall lösas utan att de behöver gå till domstol. I internationella sammanhang är det värdefullt eftersom det kan vara svårt att komma överens om vilket lands domstolar man skall vända sig till, och att väntetiderna kan vara långa. Dessutom vill man inte alltid ha offentlighet.

Detta leder till att ”företag kan stämma stater” och många protektionister använder detta som argument. Företag skulle enligt dem kunna stoppa välmotiverad lagstiftning kring miljö- och konsumentskydd med hänvisning till att deras möjligheter att tjäna pengar drabbas.
De brukar framhålla några exempel som de uppfattar som särskilt upprörande. Bland annat att Philip-Morris stämt Australiska staten för en lag som säger att cigarettpaket inte får ha en tilltalande och särskiljande design utan enbart får visa varningstext.

Jaha? Men varför är detta orimligt? Australiska staten tänker helt enkelt lägga beslag på tobaksförpackningarna. Det förefaller tvärt om högst rimligt att detta kan ifrågasättas av tobaksbolagen. Företag kan ju inte vara rättslösa bara för att de är stora eller säljer en produkt som regeringen inte gillar. Kom ihåg att cigaretter är lagliga i Australien, på samma sätt som i Sverige, EU, USA och alla andra länder.

Ett annat exempel är att Vattenfall har stämt Tyskland för beslutet att stänga kärnkraften. Det är också helt rimligt med tanke på att Vattenfall har investerat i tyskarnas nationella elsystem. Det är ju inte så att Vattenfall i största allmänhet har byggt kärnkraftverk som ingen har frågat efter. I Sverige kompenserades ju faktiskt ägarna när Barsebäck stängdes.

Det kan inte uteslutas att det finns några helt vettlösa exempel från ISDS-världen. Det förekommer ju orimligheter även i offentliga domstolar. Men med tanke på att det finns ISDS-klausuler i cirka 1400 avtal som EU är bundet av, och närmare 4000 i hela världen, förefaller det gå alldeles utmärkt att lagstifta. Eller är det någon som på allvar tycker att vi har för få lagar och regler i EU?

Här är de principer som EU har för hur ISDS-klausuler skall utformas. Känns inte direkt oroande. Om man nu inte tror att allt är en stor konspiration för att underminera miljölagstiftningen.


Kategorier: TTIP, ISDS