Ju närmare valet, desto mer protektionism

Argumenten mot frihandel tenderar att vara svaga. Men de förefaller ändå enklare och mer intuitiva än argumenten för frihandel. Konsekvensen är att politiker blir ofta mer protektionistiska ju närmare valdagen de kommer.  

Frihandel är förmodligen det område där även rationella och välutbildade politiker i hög utsträckning avviker från vad den ekonomiska vetenskapen rekommenderar. Få uppfattningar inom ekonomi är så väl underbyggda som att handel ökar välståndet, eftersom större marknader är bättre än mindre marknader. 

Ju större marknad, desto större volymer, mer specialisering och mer utvecklad arbetsdelning. Alla dessa faktorer ökar möjligheten att investera i forskning, utveckling och produktionskapital. 

Men av någon anledning är just detta svårt att förklara för väljarkåren. 

Eller snarare är det ett bra exempel på att det kan råda asymmetri mellan vad som intuitivt förefaller rätt jämfört med hur det faktiskt är. 

Varför handel ger välstånd och stora marknader mer välstånd är inte alldeles lätt att förstå. 

Den motsatta uppfattningen är däremot lätt att klä i slående retorik. “Att vi byter grejer med varandra gör väl inte att vi blir rikare” eller “internationell handel innebär bara att slaveri i fattiga länder skapar arbetslöshet i rika länder”. Eller “det säger sig självt att transporter över halva jorden orsakar både kostnader och miljöförstöring, bättre att köpa lokala produkter” eller “vi måste vara självförsörjande på viktiga produkter, så vi inte blir beroende av utlandet”. Eller “så snart de slagit ut vår industri med billiga produkter kommer de att höja priserna”.  

För att inte tala om underskottet i handelsbalansen, det vill säga att vi (vårt land) köper importvaror för mer än vi exporterar. “Våra pengar lämnar landet. Vi blir allt fattigare. Industrijobb försvinner. Lyxfällan på nationell nivå. Hu! Så upp med tullarna och stoppa inflödet av varor och utflödet av pengar. Rädda vår industri!” 

Alla de ovanstående argumenten är lätta att förstå och verkar intuitivt riktiga. På vilket sätt de alla är felaktiga, irrelevanta eller mycket svaga går visserligen att förklara. Men det är lite mer komplicerat och framför allt tar det någon minut eller två. Svårt i en valdebatt eller på ett flygblad. 

Frågan är om det leder till att politiker, trots att de egentligen är för frihandel, svävar på målet eller är rent protektionistiska på grund av att de har svårt att ta debatten? 

Svaret på frågan är antagligen “ja”.  

Enligt en artikel av ekonomen Alice Calder i tidskriften Global Trade kan man observera att amerikanska politiker blir allt mer protektionistiska i sin retorik ju närmare valdagen de kommer. Man kan också se att de amerikanska politikerna röstar cirka 10 procent mer protektionistiskt under valåren jämfört med om det just varit val eller de ändå är på väg att lämna politiken.  

Just Donald Trump är ett undantag. Hans presidentkampanj byggde från början på ett protektionistiskt budskap. Visserligen är det oklart om han egentligen är emot frihandel, eller bara emot frihandel med länder som han uppfattar manipulerar handeln till sin fördel och lurar USA (vilket enligt Trump förefaller vara alla länder…). 

Konsekvensen av att Trump förde handelsfrågorna till toppen på agendan i valet för fyra år sedan var att många frihandelsvänliga politiker kände sig tvingande att byta fot. 

Det tydligaste exemplet är Hillary Clinton som under sin tid som utrikesminister var för TTIP- och TPP-avtalen men under valrörelsen bytte fot och blev motståndare till båda avtalen. Men många andra senatorer och kongressledamöter agerade på liknande sätt.  

Förklaringen är sannolikt att det även för rutinerade politiker är svårt att klara en debatt om frihandel på grund av ämnets natur.  

Kanske finns det en anledning att systematiskt utveckla enkla och känslomässiga argument för frihandel. 

Magnus Nilsson


Taggar:
Kategorier: Frihandel