Kamikaze är handelskrigets enda vapen

Handelskrig låter dramatiskt.

Kanske används därför metaforen därför lite väl mycket.

För lyckligtvis är handelskrig inte lika dramatiska som riktiga krig. Det som offras är välstånd och möjligheter snarare än människoliv. Värdefull egendom bombas inte sönder, den kommer bara inte till.

Termen “handelskrig” har även en annan brist.

Nämligen att den antyder en sorts ondskefull rationalitet. I teorin är krig rationellt. Två nationer eller folkgrupper har oförenliga intressen och till sist är förhandlingsmöjligheterna uttömda. Då övergår man till våld. Krig är förstås i praktiken irrationellt. Tänk bara på USA:s befrielse av Irak. Förmodligen hade det varit smartare att använda resurserna till att köpa hela landet. Men det är en annan sak. I teorin har man en konflikt som kan vinnas och segraren får det bättre än han annars skulle han haft. För 100 000 år sedan, eller bland chimpanser, kunde det nog vara så.

Handelskrig har däremot har inte ens denna illusoriska rationalitet.

I vanliga krigstermer skulle målet vara att inte dra nytta av fiendens resurser utan istället försöka förstöra för fienden genom att förstöra för sig själv. Inledningen av kriget bestod då i att den ena sidan bombade en av sina egna städer, varpå fienden hämnades genom att förstöra en av sina.

Eller enklare. Någon skjuter sig i foten, och du hämnas på den personen genom att skjuta dig själv i foten.

När nu Donald Trump höjer tullarna på stål, tvättmaskiner och solpaneler från Kina är alltså den underliga tanken att USA:s medborgare kommer få det bättre genom att betala mer för de produkterna, och att det på något sätt hjälper USA:s industri att dess produkter blir dyrare på världsmarknaden.

 

 

 

 

 

 

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel