Kan TTIP innebära att EU:s miljökrav blir lägre?

I debatten om TTIP återkommer påståendet att avtalet skulle hota EU:s höga krav när det gäller exempelvis folkhälsa, miljö, djurskydd och produktsäkerhet.

Tanken förefaller vara att EU:s och USA:s förhandlare uppfattar EU:s regler som ”handelshinder” och hittar på nya regler som plötsligt börjar gälla bara för att de finns med i TTIP-avtalet.

Men så går det naturligtvis inte till. Avtal tar inte över lag.

Om EU:s lagstiftning skall anpassas till TTIP-avtalet krävs det en ordinarie lagstiftningsprocess inom EU. Kommissionen skall då skriva ett lagförslag som skickas till ministerrådet och EU-parlamentet och sen skall det tröskas igenom den ordinarie processen.

Med andra ord är det så att om, ett fiktivt exempel, förhandlarna skulle får för sig att amerikanskt hormonbehandlat kött eller GMO-cornflakes skall vara tillåtet i EU och EU-parlamentet gick med på detta i TTIP-avtalet, vore det ändå inte tillåtet i EU eftersom det strider mot lagen.

I så fall skulle avtalet få ändras (stort palaver) eller EU:s lagstiftning anpassas till avtalet genom ordinarie lagstiftningsprocess (ännu större palaver).

Men TTIP-motståndarna argumenterar återkommande med att ”det skulle kunna hända” eller ”det finns inga garantier mot detta”. Har de inte rätt? Jo, i en oerhört teoretisk mening kan ju kommissionen, ministerrådet och EU-parlamentet faktiskt fatta vilka beslut som helst. Men det är jämförbart med att den svenska Riksdagen skulle kunna avskaffa barnbidraget. Det kan de göra i nästa budget. Det skulle kunna hända. Det finns inga garantier. Men är det någon som på allvar oroar sig för detta? Nej, för även om det är teoretiskt möjligt är det politiskt omöjligt. Det är i själva verket ingen som vill göra detta.

Och det är samma sak med i stort sett allt som TTIP-motståndarna hotar med. Det skulle kunna hända, men det kommer inte att hända eftersom ingen vill det.

Men vad är då poängen med TTIP-avtalet?

Jo. Exempelvis följande. Både USA och EU har jämförbara säkerhetsregler för bilar. Risken att dö eller skadas vid en krock är lika stor (eller liten). Men man testar på olika sätt. Bilarna måste krockas två gånger i olika testanläggningar. Det är dyrt. Men genom TTIP-avtalet kan man komma överens om att gemensamt erkänna varandras testmetoder. En europeisk bil testad enligt EU:s regler behöver inte testas en gång till enligt amerikanska regler. En amerikansk bil testad enligt USA:s regelverk anses vara säker av EU utan att testas en gång till enligt EU:s regler. Denna typ av dubbelarbete kan i många fall undvikas genom avtal. Man ändrar ju inte reglerna för produktsäkerhet utan bara för hur produkterna testas. EU och USA erkänner helt enkelt varandras testmetoder.

När det gäller exempelvis kemikalier kommer detta bli mycket svårt. EU och USA:s regelverk är extremt olika. Medan vi i EU förbjuder substanser för att vi inte kan bevisa att de är ofarliga, förbjuder amerikanerna substanser bara om de kan bevisas vara farliga. Kemikalieområdet kommer (förmodligen) inte lämnas utanför TTIP, men ambitionen är mycket begränsad.

Ibland använder både TTIP-motståndare och anhängare termen ”harmonisering”. Men den är inte relevant. Inom EU ägnar vi oss åt harmonisering, vi försöker få våra nationella lagstiftningar att bli så lika som möjligt, men det är en helt annan sak. Förvisso är det rimligt att se EU som ett stort frihandelsområde, men EU-projektet är betydligt mer, vilket är anledningen till politiska motsättningar. Men TTIP-avtalet liknar ingenting av detta.

 

 

 

 

 

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel, TTIP