Krämarunion ja tack!

EU:s politiker talar ibland föraktfullt om att EU inte skall vara en ”krämarunion”. Men faktum är att just ”krämarna” är de som bidrar till det mest positiva med EU. Ju mer frihet ”krämarna” har, desto bättre får vi alla.

Den amerikanska handelskammaren i Bryssel har låtit beräkna hur mycket EU:s inre marknad har betytt för medlemsländernas ekonomier sedan 1990.

Tack vare EU:s inre marknad är Sveriges BNP 1,5 procent högre än det skulle ha varit om vi stod utanför.

Det betyder kring 60 miljarder kronor och 70 000 arbetstillfällen.

För EU som helhet handlar det om att BNP är 1,7 procent högre än det varit utan den inre marknaden. Detta motsvarar närmare 10 000 kronor extra per hushåll i EU och att ungefär 3,6 miljoner arbetstillfällen har skapats.

Det kanske inte låter supermycket med mellan en och ett par procent eller 3,6 miljoner jobb spridda över hela EU eller 10 000 kronor årligen per hushåll.

Men då skall man komma ihåg följande:

10 000 kronor mer eller mindre är pengar man även i Sverige kan vara beredd att strejka för.

Det finns många hushåll i EU-länder där redan ett par tusen kronor årligen gör skillnad.

För Sveriges del är 60 miljarder ungefär vad hela försvaret och rättsväsendet kostar.

De extra pengarna beror bara på institutionella förhållandet, det vill säga att regelverket har blivit mer rationellt så att det underlättar för människor att tjäna sitt levebröd och kanske förverkliga sina drömmar om att studera och arbeta utomlands eller starta företag. I en mening arbetar vi hårdare inom EU, men det beror främst på att fler arbetar. De som kommit i arbete tack vare den inre marknaden hade knappast levat en playboy-tillvaro om de varit arbetslösa.

Tillväxten har alltså inte skapats enbart genom mer sparande och investeringar utan genom bättre resursutnyttjande. Det är förstås inget fel i att spara och investera, men det bästa är förstås att all den kunskap människor har, alla maskiner i fabrikerna, all transportkapacitet och all infrastruktur utnyttjas till 100 procent innan man börjar investera i mer produktionskapital. Större marknader innebär att resurserna utnyttjas bättre.

Ett enkelt exempel är skomakaren som har sina kunskaper, sin verkstad och sin utrustning och kan laga tio par skor per dag, men finns i en liten by där man bara behöver laga fem skor per dag. Han kanske kan njuta lite av att inte jobba så hårt, men om byn växer och hans marknad blir större kan han laga tio par per dag och tjäna mer pengar utan att behöva investera mer. I princip är det detta som händer för miljoner företagare när de nationella marknaderna öppnar upp genom frihandel. Någon kanske invänder att detta resonemang bygger på tanken att arbete och inkomster är det enda viktiga. Men det är ett felslut. Vår skomakare kan välja att bara ta fem kunder om dagen och vila resten om han vill det.

Störst fördel av den inre marknaden har Estland haft där ekonomin är tre procent större än om man inte hade haft tillgång. Minst har Italien tjänat med 0,5 procent.

En ytterligare förbättring av den inre marknaden (det finns hur mycket som helst att göra, framför allt på tjänstesidan) beräknas det ge en BNP-ökning på 0,6 procent och ytterligare 1,3 miljoner arbetstillfällen.

Med andra ord är det lätt att se att EU:s politiker (och väljare) i stor utsträckning har fel fokus när de tror att ett EU med mer nationella egenintressen kommer leda till att EU:s medborgare också får det bättre.

Det viktigaste med EU är att medlemsstaterna inte så lätt kan komma i krig. Men det näst viktigaste är öppna marknader som ger individuella möjligheter och ekonomisk tillväxt. Detta är tyvärr lätt för EU:s politiker att glömma eftersom frihandel sällan ger upphov till grandiosa politiska projekt.

Det är tyvärr så att EU är fullt med statyer av fältherrar och minnesplatser över slag och stupade söner, medan det är rätt sparsmakat med monument över handelsmän eller politiska frihandelskämpar.

 

 

 


Taggar:
Kategorier: EU