Kritik mot frihandel för låglönekonkurrens korrekt men irrelevant

Föreställningen om att globaliseringen drabbar människor är inte direkt felaktig.

Men den är politiskt irrelevant. Den förutsätter nämligen att man tittar på någon isolerad faktor dessutom gör två felaktiga antagandet. För det första att tillvaron — eller i vilket fall ekonomin i varje land — skulle vara konstant om det inte existerade någon globalisering, och för det andra att eventuella negativa förändringar blir extra bekymmersamma enbart för att de kanske beror på globaliseringen.

Låt oss reda ut detta.

För det första måste man fråga sig vad man menar med termen. Den betyder förstås att medborgarna i en nationalstat får allt mer kontakter med medborgarna i andra nationalstater, passerar gränserna allt mer, samarbetar och utvecklar ömsesidiga beroenden.

När det gäller stater har dessa haft internationella kontakter under mycket lång tid. Nästan alla länder har beskickningar i andra länder och formella kontakter även med stater på andra sidan jordklotet. Relationerna till andre länders regeringar är en av statens kärnuppgifter. Globaliseringen handlar om medborgarnas — inte staternas — relationer med varandra.

I praktiken beror globaliseringen på vad vi inom EU kallar de fyra friheterna. Rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital.

Men dessa fyra faktorer hänger inte nödvändigtvis ihop.

  • Rörligheten för kapital kan vara helt separat.  Det kan vara svårt eller omöjligt att handla eller resa mellan två länder, men gå utmärkt för medborgarna att handla med värdepapper i andra länder än det egna hemlandet.
  • Varuhandel kan vara helt separat, med undantag för att betalningar måste kunna överföras.
  • Resor och migration kan var helt separat, men även där är det rimligt att folk får ta med sig lite pengar.
  • Tjänster är det värre med. Förutsätter både rörlighet för kapital och människor, även om det går att utföra en rad tjänster på distans.

Just frihandel är alltså en separat del som i vilket fall inte förutsätter migration. Däremot brukar frihandel förutom den fria rörligheten av varor över gränserna inkludera en del resor i samband med tjänsteproduktion, fria kapitalströmmar och rätten av investera (och skydd för investeringar mot diskriminering och expropriation). Frihandeln förutsätter därför hyggligt goda relationer och avtal.

På vilket sätt kan globalisering i den meningen vara negativ för medborgarna i de länder som är delaktiga i frihandeln?

Svaret brukar vara att om länderna har stora olikheter i levnadsstandard, socialförsäkringssystem och lönenivåer kommer arbetstagare i det fattigare landet att utnyttjas, samtidigt som arbetstagare i det rikare landet  riskerar att förlora sina jobb. Investeringar i produktionskapacitet sker i det fattigare landet och billigare produkter slår ut produktion i det rikare landet.

I en snäv mening stämmer detta. I Sverige har vår stolta teko-industri slagits ut av produktion från fattigare länder. Det finns inte längre några sömmerskor i Borås. Samma sak med varvsindustrin. Sveriges kostnadsläge blev för högt. Fartyg byggdes som omedelbart ankrades upp på redden och fick börja rosta bort. Arendalsvarvet, ett av världens modernaste när det invigdes på 60-talet med 5000 anställda, stängdes 1989. Isbrytaren Oden var det sista skepp som tillverkades där.

Utan frihandel skulle Sverige haft kvar teko- och varvsindustri och ingen skulle ha varit arbetslös? Solklart, eller hur?

Man kan med största säkerhet svara nej på den frågan. Varven försvann ju inte för att svenskar i Sverige köpte utländska skepp, utan för att olika rederier på världsmarknaden valde att köpa från Japan och Korea. Tullmurar hade knappast läst det problemet. När det gäller tekoindustrin hade protektionism kunnat rädda jobben. Men bara till priset av antingen extremt låga löner för sömmerskor, eller orimligt dyra kläder för konsumenterna i Sverige, eller stora skattesubventioner (eller någon kombination av dessa faktorer).

För att förstå vad som hände när teko och varv slogs måste man tänka en gång extra. Varför blev lönerna för sömmerskor och varvsarbetare på 60- och 70-talen högre i Sverige än i t ex Sydkorea?

Svaret är att den svenska ekonomin utvecklades mot allt högre produktivitet. Genom produktutveckling, allt bättre kunskap om konstruktionsmetoder och arbetsorganisation, mer produktionskapital (fler och bättre maskiner som hjälper människor att göra jobbet) och väl fungerande infrastruktur och samhällsorganisation kom det svenska näringslivet att kunna producera allt värdefullare produkter. Och ju värdefullare produkter desto mer kan de som jobbar få betalt.

Eftersom företagen slåss om arbetskraften med hjälp av löner drivs löneläget i ekonomin upp. Hur går det ihop med att det också finns arbetslöshet? Svaret är att arbetslösheten i hög utsträckning består av människor som förlorat sitt jobb och ännu inte hunnit får ett nytt, samt en mindre grupp som företagen inte tycker det är värt att anställa till den lägsta lön som facket kan acceptera.

Eftersom alla delar av ekonomin samverkar med varandra drar produktivitetsökningar inom industrin med sig lönerna inom tjänstebranscher där produktivitetsutvecklingen är sämre. Det är därför tjänster uppfattas som allt dyrare. För samma pris som det kostar att få sitt hem städat ett par gånger kan man få en utmärkt TV. För 50 år sedan kostade en med agens mått mätt usel TV ett par månadslöner.

Det är helt enkelt så att när ett land industrialiseras framgångsrikt slås de produkter som bygger på ”enkla jobb” ut. De enkla jobben i Sverige har för hög lön jämfört med samma typ av enkla jobb i exempelvis Vietnam. Vietnameserna jobbar för låga löner, men har också ett lägre kostnadsläge och, framför allt, blir de allt rikare. Sydkorea var på 60-talet ett av världens fattigaste länder, men genom låglönejobb och utländska investeringar kunde de utvecklas. I dag är Sydkorea en levnadsstandard fullt jämförbar med EU-snittet.

Att enkla jobb slås ut av konkurrens från andra länder är alltså priset man får betala för att ett land blir rikt.

Men kan inte regeringen helt enkelt skydda de enklare jobben från utländsk konkurrens genom tullar och kvoter?

Svaret är att det inte fungerar.

Om vi tar Sverige som exempel bygger vår rikedom på att vi kunnat exportera. Vår hemmamarknad är för liten för att svenska företag skulle kunna utveckla avancerade produkter. Moderna bilar, telefonväxlar, mediciner och mycket annat kräver en världsmarknad som tar kostnaderna för utveckling och produktion. Om vi stängde oss för import skulle vi knappast kunna exportera. Särskilt inte eftersom nästan alla våra exportprodukter innehåller importerade komponenter. Alla mikroprocessorer som sitter i en Volvo skulle aldrig kunna tillverka i Sverige.

Vidare bygger framgången på tillgången på arbetskraft. Människor måste byta jobb, men framför allt kan inte generation efter generation gå till samma arbetsuppgifter som deras förfäder hade. När det behövs datakonsulter i Borås kan folk inte sitta kvar framför sina symaskiner. Arbetslivet ställer högre krav, men å andra sidan har dagens medarbetare många gånger högre löner är deras föräldrar och farföräldrar hade.

Så påståendet att en del människor blir arbetslösa på grund av utländsk konkurrens stämmer.

Men att påståendet stämmer är irrelevant när det gäller politiska åtgärder.

  1. Folk blir arbetslösa även på grund av inhemsk konkurrens, teknikutveckling, demografiska förändringar eller nya moden och livsstilar. Inte heller dessa faktorer är rimliga att försöka reglera bort eller förbjuda — varför skall man angripa just frihandeln jämfört med alla andra faktorer som gör att arbetsmarknaden förändras?
  2. Frihandeln gör att det kommer till nya jobb i minst samma utsträckning som de försvinner på grund av frihandeln.
  3. Det är dessutom bättre jobb som tillkommer. Renare, trevligare och ofta mer välbetalda. Här kan man invända att ”välbetalda industrijobb” ersätts av låglönejobb i tjänstsektor. Bilmontörens son blir barista eller hankar sig fram som PT. Men det förklaras i huvudsak av att industrijobb försvinner på grund av automatisering. Det skulle ske även utan frihandel. Dessutom är testen om ett ”prekariat” av folk med tillfälliga låglönejobb en vänstermyt. Arbetsmarknaden i Sverige bygger i förvånande hög utsträckning på att folk har vanliga fasta heltidsanställningar med kollektivavtalade löner. Frihandel och globalisering har inte påverkat arbetsmarknaden i den mån som många nog trodde för 20-30 år sedan.
  4. Om vi inte importerade skulle vi tvingas vara utan alla de varor som vi idag njuter av. Odlarna av potatis, morötter och betor har fått stryka på foten för att vi skall kunna gå till en grönsaksavdelning som dignar av importerade frukter och grönsaker.
  5. Det är ett problem för en anställd att bli arbetslös eller för en företagare att tvingas till konkurs eller avveckling. Ibland till och med en tragedi. Men det är knappast värre att bli utkonkurrerad av ett företag i Kina jämfört med ett i grannstaden eller i samma industriområde.

Ibland kan man stöta på det standardmässiga utopiska argumentet som går ut på att det skulle vara ”uppgivet” att acceptera verkligheten. Stridsropet är ”en annan värld är möjlig” och man menar att argumenten ovan är ett uttryck för ”nyliberal hegemoni” eftersom de bygger på den outtalade premissen att ekonomisk tillväxt är viktigt. Och visst torde det vara möjligt att åstadkomma en situation där inga jobb försvinner. Jobben ”jägare” och ”samlare” existerade ju faktiskt i hundratusentals år. Nordkorea är ett modernt exempel på stabil ekonomi där jobben inte är hotade. DDR och Sovjetunionen ett annat. Exemplen brukar avfärdas som billig retorik men sanningen är att om människor skall kunna hindras från att vara kreativa, handla med varandra eller helt enkelt flytta från landet måste det till ett avsevärt mått av förtryck. I praktiken måste demokratin avskaffas.

 

.

 

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel