Kyss svenska flickor…

På 30-talet gjordes en kampanj på temat ”Köp svenska varor”. Kompositören Jules Sylvain och Gösta Stevens skrev en sång som delvis drev med kampanjen som hette ”Kyss svenska flickor”.

Men då och då återkommer tanken på att geografi eller nationalitet snarare än pris och kvalitet är de viktigaste egenskaperna hos en produkt.

Radioprogrammet Kaliber gjorde i veckan ett reportage på temat att kommuner borde köpa mer svensk mat.

Bara två av tio kommuner har mål för hur mycket av maten de serverar som skall vara närproducerad eller producerad i Sverige. Ett viktigt skäl till detta är naturligtvis att EU:s upphandlingsregler sätter stopp för den typen av krav. Offentlig sektor är en stor inköpare i alla EU-länder. En viktig del av den inre marknaden är att offentlig upphandling i alla EU-länder är tillgänglig för producenter i alla EU-länder. Det är bra för företagen, men framför allt för skattebetalarna som slipper betala onödigt mycket för att produkter kommer från samma land, stad eller region.

Ett mycket viktigt skäl är dessutom att undvika att inköpen sker från typ kommunalrådets svågers företag. Man skall komma ihåg att upphandlingsreglerna inte minst motiveras av att undvika korruption och bypolitik.

Men myten att den inhemska maten är bättre än importerad mat är stark:

”I Växjö har politikerna bestämt att 80 procent av all mat som serveras i de offentliga köken 2020 ska vara antingen ekologisk eller närproducerad – och den närproducerade maten står högst upp på önskelistan.

– Därför att det är det våra medborgare säger att de vill ha. De tycker att närproducerad mat är betydelsefull och vill veta vem som levererar köttet, om det är bonnakött eller vad det är. Det tycker jag att vi ska svara upp på, säger Per Schöldberg, Centerpartistiskt kommunalråd Växjö.

Hur vet ni det?

– Det är bara att läsa lokalsidorna så ser man det varje dag.”

”Bonnakött”? ”Lokalsidorna?” Som underlag för ett kommunalt beslut som rör miljontals kronor av skattebetalarnas pengar?

Maten anses vara lokalproducerad om den kommer från ett område inte mer än 15 mil bort. Det får antas med god marginal vara det centerpartistiska kommunalrådets valkrets. Det är förvisso en tanke som kanske är orättvis och inte helt och hållet präglas av tillit och människokärlek — men den är ändå svår att frigöra sig från.

Matprotektionism är lika irrationell som all annan protektionism. Svensk mat är inte generellt bättre än annan mat. Var får man godast käk? Växjö eller Lyon? Stockholm eller Rom? Vilket kött köper man helst? Den marmorerade biffen från Uruguay, eller dubbelt så dyrt svenskt kött som ligger och vattnar sig i ett tråg i kyldisken?

Den som går in en matvaruaffär och tänker bort allt som inte är närproducerat finner att det inte finns så mycket kvar. Särskilt inte om man råkar bo i exempelvis Luleå.

Svenska matproducenter klarar sig bra på den internationella marknaden och det är där framtiden finns. Det är där de bör satsa, snarare än att hoppas på att kunna lobba in sig i skolköken.

Och politiker skall respektera, inte manipulera, reglerna för upphandling. Hur mycket man än som kommunpolitiker suckar över dessa, så är de möjligheten för svenska företag att få sälja till offentlig sektor i övriga EU.