Ljus från Lighthizer över USA:s kritik mot WTO

WTO har just nu tre problem. USA är för närvarande starkt kritiskt till organisationen, kritiken har fog för sig även om den må vara överdriven och de två andra ekonomiska stormakterna, EU och Kina, inte har några starka incitament att samsas.

Det har rått en viss osäkerhet kring vad USA:s kritik mot WTO egentligen handlat om. I går, måndagen den 11 december, höll Trumps handelsrepresentant Robert Lighthizer ett tal vid WTO:s handelsministermöte. Det var delvis klargörande. Budskapet var kritik mot att organisationen inte levererar nya överenskommelser på handelsområdet och istället blivit ett forum för processer genom sitt system för skiljedom.

Vidare påstår USA att en del länder lyckas hålla fast vid sin status som utvecklingsländer och därmed kunna fördröja implementeringen av vissa avtalsvillkor.  Det är ganska vanligt att mer utvecklade länder öppnar upp sin handel snabbare än utvecklingsländer, som antas ha viss glädje av protektionism och därför får behålla tullskydd under en längre omställningsperiod.

Det första punkten av kritik har definitivt fog för sig i den mening att det inte skett några vidare resultat när det gäller avtal för mer frihandel på många år. Det är å andra sidan inte WTO:s fel. Att inte förhandlingarna går framåt beror på de enskilda länderna — WTO bestämmer inte över världens regeringar.

Men den andra punkten är mer tvivelaktig. Systemet med skiljedom för att hantera brott mot WTO:s avtal är en av WTO:s viktigaste funktioner. Inte minst har USA använt möjligheten mot andra länder och i de flesta fall vunnit. Att Trump är misstänksam mot skiljedomssystemet är dock i linje med hans allmänna misstänksamhet mot regler och rättsstat. Det är detta som skiljer honom från tidigare republikanska presidenter. Dessa har också ofta varit mer eller mindre protektionistiska men de har varit genuint konservativa. En central del av deras politik har varit att skapa stabila institutioner och respekt för regelverk. Maktdelning och rättsstat är kärnan inte bara i den republikanska konservatismen utan även i den amerikanska självbilden.

Sammantaget innebär detta att USA som tidigare varit ensam som ekonomisk stormakt och drivit på processen mot avtal och fungerande internationell rättsordning  på handelsområdet nu är en av tre stora ekonomiska block. Kina och EU är de två andra. Daniel Gros, chef för tankesmedjan Centre for European Policy Studies i Bryssel menar i DN att USA:s förlorade dominans är ytterligare ett problem:

“Saker och ting blir mer komplicerade när den globala ekonomin domineras av ett litet antal ekonomier av liknande storlek. Det är detta scenario som Nobelpristagaren och ekonomen Paul Krugman 1989 beskriver i en artikel om bilateralism, där han konstaterade att en värld som består av tre stora handelsblock utgör den sämsta konstellationen för handel, eftersom växande handelsbarriärer då bara kan undvikas om alla tre tydligt väljer att samarbeta med varandra.

Tyvärr är detta precis den situation som den globala ekonomin i dag befinner sig i. Det finns tre dominerande ekonomier eller handelsblock – Kina, EU och USA – med mycket likartade handelsvolymer (export plus import) på omkring 4 000 miljarder dollar vardera. Tillsammans står dessa G3-ekonomier för 40 procent av världens handel och 45 procent av dess BNP.

Med den ekonomiska makten fördelad på detta sätt är ett uttalat samarbete mellan alla tre aktörerna av avgörande betydelse. Ändå finns det starka skäl till att de skulle vara ovilliga att ingå ett sådant.

(—)

Det är inte troligt att Trump sätter i gång ett rent handelskrig, eftersom varje amerikansk tullavgift skulle skada intressena hos landets största företag, som har investerat enorma summor i tillverkningsanläggningar utomlands. Men det är inte heller troligt att något enskilt företag skulle vara villigt att offra en stor del av sitt politiska kapital för att försvara det regelbaserade systemet, eftersom det skulle drabbas av förlusterna samtidigt som dess konkurrenter skulle dela på vinsterna. Samma sak gäller handelsblocken inom G3: Om EU använder politiskt kapital till att hindra USA från att underminera WTO-mekanismerna, blir det Kina (och den övriga världen) som skördar större delen av frukterna.

Den dynamiken hjälper i viss mån till att förklara varför Kinas ledare, trots att de har uttalat sitt stöd för det multilaterala regelbaserade handelssystemet, inte har vidtagit konkreta åtgärder för att förstärka det. Deras tystlåtenhet förstärks troligen av antagandet att deras land redan under nuvarande generation kommer att nå en dominerande ställning inom den globala ekonomin. Vid det laget kanske de inte längre vill vara bundna av andras regler.”

Även om det inte är självklart att Daniel Gros resonemang stämmer (det finns knappast någon empiri till stöd även om det låter rimligt) så är det uppenbart att det i dagens läge, med Donald Trump som avgörande och oberäknelig aktör, knappast finns incitament för någon att ta initiativ till nya förhandlingar. Risken att drabbas av ett förnedrande avvisande är överhängande.