Mandatet för USA-EU-avtalet på gång — mindre är bättre just nu

Riskminimering ligger i korten när riktlinjerna för det nya avtalet mellan USA och EU dras upp.

Idag kommer förhoppningsvis förslaget till mandat för frihandelsförhandlingarna mellan USA och EU bli klart för godkännande den 3 april.

USA och EU har beslutat att ersätta den havererade TTIP-processen med ett mer begränsat försök att ta bort tullar på industriprodukter och att starta en process för att erkänna varandras metoder när det gäller tester, kontroll och certifieringar av produkter i framtiden.

Men möjligen tar det ytterligare tid.

Stötestenen är miljöfrågorna och framför allt Parisavtalet. USA:s president Donald Trump har sagt sig vilja lämna avtalet. Fransmännen vill emellertid ha ambitioner kring Parisavtalet inskrivet i mandatet. En rimlig gissning är att detta är en del i fransmännens förhandlingsstrategi gentemot andra EU-länder. Trump kommer knappast backa på sin uppfattning för att få igång förhandlingarna, särskilt inte som EU kräver att USA inte eskalerar handelskriget ytterligare under förhandlingsprocessen.

Förhandlingsmandatet skall dessutom godkännas av ministerrådet innan förhandlingarna börjar.

Den som inte har tidigare har intresserat sig för handelsfrågor kan kanske önska en förklaringar. Processen ser ut på ungefär följande sätt. Först kommer EU överens med ett annat land om att det förmodligen vore en god idé att förenkla handeln. Därefter förs en sorts inledande samtal för att säkra att man har ungefär samma intentioner.

Därefter formulerar EU ett mandat till sina förhandlare. Det är helt enkelt instruktioner om vad man vill uppnå med förhandlingarna. Det mandatet godkänns av EU:s medlemsstater och eventuellt också av parlamentet. Därefter förhandlas det ett antal år, en tid under vilken förhandlarna rapporterar till kommissionen, medlemsländerna, parlamentet. När avtalet är klart skall det godkännas innan det börjar gälla. En viktig faktor är förstås att det färdiga avtalet motsvarar det ursprungliga mandatet.

Under tillkomsten av mandatet och förhandlingsprocessen sker dessutom en dialog med olika intressegrupper, det vill säga fack, näringslivsorganisationer, miljöorganisationer med flera kan under ordnade former för fram sina synpunkter och få återkoppling kring hur det går med deras frågor. Det förekommer också en maktkamp mellan EU-staternas regeringar, kommissionen, parlamentet och de nationella parlamenten om inflytandet över fördragen. I princip vill de som försöker stoppa frihandeln att så många olika instanser som möjligt skall få vara med och besluta eftersom chansen att utnyttja lokalt missnöje med EU för att sätta käppar i hjulet då ökar.

Tvistelösningsmekanismen och (ISDS) utesluts numera i handelsavtalen — det senaste mellan EU och  Japan är ett exempel — då denna gör att avtalen berör nationella angelägenheter och således måste beslutas av nationella parlament.

Konsekvensen är att det nu planerade avtalet med USA blir mycket enkelt. I praktiken bara avskaffande av tullar på industrivaror. Men det är bättre än inget och kommer sannolikt följas upp av ytterligare avtal på andra områden.

I stället för att försöka göra ett stort avtal som tar mycket tid och är svårt att få igenom, blir det flera som går något snabbare att förhandla och är lättare att förankra. Framför allt minskar risken för att allt faller på att protektionisterna kan skapa missförstånd och piska upp motstånd mot någon detalj.

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel