”Mindre försiktighet” kan vara bra konsekvens av TTIP

TTIP anses, i synnerhet av NGO:s (eller som det oftast borde heta SGO:s — ”semi governmental organisations”) på EU-sidan, att TTIP hotar folkhälsan. Exempelvis påstås miljöregler och produktkrav vara mindre rigorösa i USA än här. En harmonisering av reglerna skulle därför kunna leda till svagare regleringar inom EU, enligt en artikel i Euractiv.com.

Frågan är om detta stämmer? Den som vet något om USA är ju inte direkt av uppfattningen att det saknas regleringar. Tvärt om förefaller all mänsklig verksamhet omgärdad av tusentals sidor regler som hanteras av mängder med byråkrater. Varningstexterna har ofta en sorts absurd kvalitet. En bekant berättade att han var tvungen att gå en tvådagars kurs för att få köpa en spikpistol där huvudinnehållet var säkerhetsfrågorna. Han konstaterade dock att den revolver han ägde kunde köpas rakt över disk utan några krav på kunskaper. Men alla vet å andra sidan att skjutvapen är farliga, medan det inte är lika självklart att man kan råka döda någon med ett verktyg.

Hur som helst handlar det nog om en annan skillnad.

EU och USA har naturligtvis olika sätt att reglera i den mening att man har olika standarder och sätt att mäta. Men den viktigaste principiella skillnaden är skillnaden mellan ”försiktighetsprincipen” som vi tillämpar i EU, och USA:s krav på någon form av faktabaserade argument för att något skall förbjudas.

Frågan är vilken principiell utgångspunkt som är att föredra? Sannolikt är den senare ett bättre fundament i ett samhälle som bygger på demokrati och öppen debatt, där myndigheter, medborgare och experter tillsammans skall komma fram till vilken nivå av risker som är rimliga i ett samhälle.

Det är nämligen en viss skillnad i rationalitet mellan att kräva någon form av indikation på något är ofarligt, och kräva motsvarande för att det är farligt.

Det är nämligen omöjligt att veta att något är ofarligt. Det går inte att bevisa.

Däremot är det fullt möjligt att veta att något är farligt och kanske till och med bedöma om en risk är värd att ta för att uppnå något värdefullt. Man kan få en referens som gör frågan om bevisad ”ofarlighet” relativt irrelevant.

Ett par exempel för att illustrera.

Är det farligt att köra motorcykel? Svaret är otvivelaktigt ja.  Jämfört med andra sätt att transportera sig är mc enormt mycket farligare. Man behöver inga studier för att visa detta. Det är bara att frågan vem som helst som jobbat på en akutmottagning eller slumpmässigt vald trafikpolis. Till och med människor som själva kör mc håller med.

Här har vi alltså en ganska bra referens på vilken risk medelsvensson kan tänka sig acceptera att ta på sig för egen del.

Jämför detta med diskussionen om risker i samband med att folk talar i mobiltelefon när de kör.

Det går inte att utesluta att det är farligt, men det finns inget som direkt tyder på det. Exempelvis skulle man kunna tänka sig att antalet allvarliga olyckor i stadstrafik hade ökat mellan år 2000 (då nästan ingen talade i telefon vid ratten eftersom samtalen bröts hela tiden) och 2014 då nästan alla gör det. Men ingenting sådant har hänt.

Och det kan knappast förklaras av separerade körfält, ABS-bromsar och annat eftersom detta mest påverkar säkerheten på landsväg. I stadstrafik spelar detta mindre roll, samtidigt som ett ögonblicks ouppmärksamhet kan leda till en krock eller att man kör på en cyklist eller fotgängare (som också talar i telefon för övrigt). Vore det farligt att tala i mobiltelefon vid ratten skulle detta ha synts i statistiken, och vi kan vara säkra på att försäkringsbolagen hade gjort en stor affär av detta.

Ändå är det fler som förespråkar förbud mot att tala i mobilen vid ratten, än som vill förbjuda motorcyklar.  Det ofarliga vill många förbjuda, det farliga accepteras av de flesta.

Samma sak gäller till exempel oron för elektromagnetiska fält från mobiltelefoner och elallergi. Många är oroliga för detta (inga kända döda eller skadade), men kan utan vidare tänka sig att ta en simtur i havet trots drunkningsrisken (i runda slängar mellan 70 och 90 döda per år).

Anledningen är förmodligen att motorcykelolyckor (eller drunkning) är något högst konkret, medan risken med mobil vid ratten (eller elektromagnetiska fält) är abstrakt.

Så enkelt uttryckt riskerar ”försiktighetsprincipen” att leda till regleringar och förbud av sådant som av allt att döma är närmast ofarligt, medan ett krav på att något skall kunna visas vara farligt för att förbjudas får oss att fokusera resurserna på det som är verkligt farligt och — inte minst viktigt — ge underlag för en sund debatt om vilka risker vi kan acceptera.

Det är ju fullt rimligt att säga att motorcyklar, bad och sportdykning (bland det farligaste som finns) bör förbjudas och sen ta debatten utifrån tillgängliga fakta om verklig farlighet.

Medan de ständiga diskussioner vi har om att mobiltelefoner vid ratten, elektromagnetisk strålning, ”gifter”, ”kemikalier” och så vidare ”inte kan bevisas vara ofarligt” ofta är direkt fördummande.

Kort sagt vore det en fördel om TTIP ledde till en mer amerikansk syn på risker och produktsäkerhet, att vi fjärmade oss från ”försiktighetsprincipen”.

För, allvarligt talat, amerikaner dör inte mer än vi av giftiga produkter och de flesta av oss äter både ”hormonkött” och ”klorkyckling” med god aptit när vi vistas i USA.


Kategorier: EU, TTIP, USA