Motståndarargument bygger på att läsarna inte är insatta

Max Andersson, europaparlamentariker för Mp, svarar i Göteborgsposten på Lars Adaktussons tidigare artikel om TTIP.

Utan att gå in på Anderssons argumentation i sak är artikeln ett utmärkt exempel på hur Mp och andra protektionister argumenterar mot TTIP.

Deras argumentationslinje bygger på en dold premiss som inte stämmer (är en fantasi om man så vill). Nämligen att TTIP-förhandlingarna sker utifrån att förhandlarna har fått något sort helt öppet mandat att få till ett frihandelsavtal.

Följande förmulering är typisk:

“Visst har EU-kommissionen lovat att våra miljöstandarder inte ska förhandlas ner. Men om förhandlingarna resulterar i att amerikanska produkter ges undantag från EU:s standarder via så kallat ömsesidigt erkännande kommer produkter som inte kontrollerats och märkts i enlighet med EU:s lagstiftning ändå tillåtas på den svenska marknaden.”

Lägg märke till termerna “lovat” och “om”.

Men kommissionen har inte “lovat” något. Det finns ett dokumenterar beslut i form av en instruktion till förhandlarna, det så kallade mandatet, som anger ramarna för förhandlingarna.

Att kommissionen skulle komma tillbaka till parlamentet med ett avtal som stred mot förhandlingsmandatet — till exempel genom att innehålla ömsesidigt erkännande av produktregler som medger ex GMO-produkter i EU — är närmast otänkbart. Det skulle inte antas.

Max Anderssons argumentation bygger på att han kallt räknar med att den genomsnittliga läsaren är så dåligt insatt att han eller hon tror att EU är någon form av lekstuga där vad som helst kan hända. Eller så förstår han faktiskt inte själv. Frågan är vilket som är värst?

 

 

 

 


Kategorier: TTIP