Mycket mörkt för frihandeln inför USA:s presidentval

Just nu ser det rätt mörkt ut i USA för både TPP och TTIP. Sedan Trump gått ut hårt mot frihandel i allmänhet och TPP i synnerhet har vissa republikaner enligt NY Times börjat få kalla fötter:

“Any doubts that Donald J. Trump has had a huge (as he might say) influence on the Republican Party were dispelled this month when Senator Rob Portman came out against the Trans-Pacific Partnership.

There is no more respected member of what’s called the Republican establishment: Senator Portman, an Ohio lawmaker, is a confidant of the Bush family, a runner-up vice-presidential pick in 2012 and a former United States trade representative.

But Mr. Portman is up for re-election, and Mr. Trump has changed the dynamics of the trade debate. Mr. Portman voted last year to give President Obama fast-track negotiating authority on trade agreements, which was intended to pave the way for pushing the 12-nation Trans-Pacific Partnership through Congress. But this month he said he was opposed to the agreement.”

USA har något vi lyckligtvis saknar i EU, en traditionell populistisk protektionism. Trots att USA de senaste 50 åren har dragit nytta av internationell handel finns en nostalgisk föreställning om att det var bättre förr.

Och för USA:s del var det så. Under tiden mellan slutet på andra världskriget och oljekriserna gynnas USA av en rad faktorer. För det första hade kriget inneburit en produktivitetsökning av industrin. Visserligen tillverkade man sådant som inte behövdes så mycket av i fredstid, men man hade utvecklat tillverkningsmetoderna och omställning till nya produkter gick fort. Hela världen behövde amerikanska produkter (ungefär som man behövde svenska) och dessutom hade USA ett bra utbildningssystem. Förändringen av ekonomin mot mer avancerade arbetsuppgifter och mer tjänster gynnades av en relativt sett hög utbildningsnivå. Och inget samhälle kunde slå USA när det gällde modern marknadsföring.

Det uppstod en mycket välmående medelklass av både vita och svarta. Även ganska enkla arbeten betalades bra. En byggjobbare kunde ha ett hus och sin hustru hemma. Lägre tjänsteman två bilar i garaget. Arbetslöshet existerade knappast och hela världen beundrade USA.

Med tiden har det försprånget för USA minskat. Inte för att USA blivit mindre kreativt och entreprenöriellt, men för att andra länder har kommit ifatt. Stor invandring har pressat lönerna. Även om “medelklassens död” till största delen förklaras av att folk klättrat uppåt på den socioekonomiska stegen har en del jobb försvunnit eller blivit låglöne- och lågstatusjobb. Att vara postkassörska eller stå i butik är inte längre ett medelklassjobb med viss status.

Och inom vissa delar av industrin som textil, stål och bilar har den internationella konkurrensen fullständigt massakrerat vad som förr uppfattades som bra och trygga jobb. Den utvecklingen har sammanfallit med handelsliberaliseringar, framför allt NAFTA-avtalet.

Ingen tänkande människa tror att tullar och kvoter hade kunna skydda USA från Kinas förmåga att tillverka avancerade produkter till låga priser eller det förnuftiga i att lägga bilmontering i Mexiko med duktig arbetskraft, låga löner och utan ett närmast maffiaartat bilarbetarfack. Men det finns tillräckligt många människor som förvisso är tänkande (de flesta förmodligen riktigt smarta) men kanske inte insatta nog att inse att USA tjänar på handel — även om protektionisterna kan peka på en del dramatiska effekter av utländsk konkurrens.

Trump, Clinton och Sanders är var för sig dåliga nyheter för frihandeln. Tillsammans framstår de just nu som en katastrof. Att en politiker som Portman släpper sitt stöd för handeln visar att linjen just nu kollapsar totalt.


Kategorier: TPP