Myter och demonisering: TTIP-motståndet påminner om britternas lämna-kampanj

Debatten inför den brittiska folkomröstningen om EU påminner inte så lite om debatten i Sverige och övriga Europa om TTIP och numera även CETA. Lämna-sidan arbetade systematiskt med att sprida och underhålla uppfattningar som bevisligen var felaktiga.

Motståndarna till TTIP arbetar på exakt samma sätt. Det är ingen nyhet, men just nu är tendensen starkare än tidigare.

Den holländske journalisten Joris Luyendijk skriver i DN om brexitkampanjen: Nu lever vi i en tidsålder efter sanningen.  Rätten till egna känslorna och uppfattningarna har blivit rätten till sina egna fakta.

”Ledarna för alla större politiska partier i  Storbritannien argumenterade för att stanna i EU. Minst 70 procent av de 650 parlamentsledamöterna. USA:s president och de politiska ledarna i Japan, Kina, Australien, Nya Zeeland, Kanada, Indien, liksom ledarna för varje betydande demokrati i Europa. 92 universitet. Ledarna för underrättelsetjänsterna MI5 och MI6 och ledarna för armén. Brittiska centralbanken. Anglikanska kyrkan. Finanslobbyn. Tusentals företagsledare. Brittiska läkaresällskapet.

(—)

Men det spelade ingen roll. En av de mest framträdande Brexitförespråkarna och märk väl förre utbildningsministern Michael Gove deklarerade stolt att ”folk i det här landet har fått nog av experter”. Hans Brexitkamrat och Ukips partiledare Nigel Farage blev så exalterad under kampanjen att han började röka igen. Han oroade sig inte för lungcancer, berättade han glatt för pressen: ”Jag tror att läkarna har fått det där om bakfoten.”

Med andra ord röstade 52 procent av britterna mot en illvillig karikatyr av EU av rädsla för hot som inte är tillnärmelsevis så akuta och farliga som faran av att bortse från allt mer desperata varningar från experter.

Detta är kärnan i post-sannings-politiken: friheten att uttrycka sina åsikter har blivit friheten att välja sina egna fakta.

(—)

Lämna-kampanjen dekorerade till exempel en buss med påståendet att Storbritannien skickar 350 miljoner pund i veckan till ”Bryssel”. När det påpekades att summan var fel, sade en kampanjarbetare helt enkelt till reportrarna att det inte spelade någon roll. Så länge de fick väljarna att prata om den här summan på 350 miljoner pund, hade de redan lyckats skada stanna-sidan. Lämna-sidan gick sedan ännu längre och hävdade att pengarna som sparades genom att lämna EU skulle gå till sjukvården. Varje expert på området invände att Brexit skulle skada ekonomin så svårt att sjukvården skulle få skära ned. I en sund demokrati med fungerande medier skulle det här ha tvingat lämna-sidan på defensiven. I stället hävde de bara ur sig fler lögner, till exempel att Turkiet snart skulle bli EU-medlem. På det följde mycket riktigt rubriker som att ”70 miljoner turkar kommer hit”.”

Gunnar Hökmark skriver också om samma fenomen på sin blogg:

”Faktoider är förmenta sanningar som bygger på föreställningar om hur vi tror något är, eller hur vi vill det ska vara. Under midsommarhelgen har många prövat på svenska jordgubbar. Det visar sig då att de inte är reglerade till att vara i vissa storlekar. Köper man en liter jordgubbar får man alla sorters storlekar. Faktoiden att EU reglerar jordgubbar stämmer inte med midsommarens verklighet. Likväl är det säkerligen många som bestämt har för sig att EU reglerar jordgubbar eftersom man som det heter inte lyssnar till det som kallas vanligt folk, eftersom man, EU, är isolerat från verkligheten.

(—)

Boris Johnson hävdade på fullt allvar att EU beslutat att barn inte ska få lov att blåsa upp ballonger och att bananklasar inte får innehålla fler än tre bananer. Det faktum att barn blåser upp ballonger för fulla muggar när möjlighet finns och det räcker att titta in i en engelsk eller svensk livsmedelsaffär för att se att bananklasarna är oroväckande oreglerade räcker inte. Faktoiden sitter där, delvis för att vi på något sätt gillar att hävda att EU reglerar och har sig in i minsta detalj. En god historia får inte förstöras av sanningen.”

När det gäller TTIP ser vi samma sak. Motståndarna utnyttjar bristen på information och lättheten med vilken EU (och USA) kan demoniseras genom att påstå saker som är helt felaktiga.

Framför allt sex påståenden återkommer ständigt:

Att förhandlingarna skulle vara slutna och inte kontrollerade av de folkvalda politikerna.

Stämmer inte. Kommissionen som tillsätts av det folkvalda Europaparlamentet har full kontroll och insyn. Cecilia Malmström är handelskommissionär och främst ansvarig. Malmström är förvisso inte direktvald men har alltså ett demokratiskt mandat. Det är inget konstigt. Exempelvis är Sveriges statsminister inte vald av folket. Sveriges övriga regering består av handplockade personer varav många inte är valda. De flesta var helt okända för folkflertalet innan de blev ministrar. Men nog är Sveriges regering demokratisk och ”folkvald” trots detta?

Vad TTIP-motståndarna dessutom alltid glömmer att berätta är att hela avtalet när det är färdigförhandlat kommer att offentliggöras, debatteras offentligt och godkännas (eller förkastas) av Europarlamentet och USA:s kongress. Antagligen kommer även EU:s samtliga medlemsländer var för sig att behöva godkänna avtalet.

Att TTIP innebär något som kallas ”ISDS” som är ”hemliga direktörsdomstolar där företag kan stämma stater för lagstiftning som hotar deras vinster”.

Stämmer inte. TTIP kommer förmodligen att ha ett investerarskydd som bygger på en ny offentlig domstol med domare utsedda av EU och USA. Men även den vanliga internationella skiljedomen är ett internationellt rättsystem reglerat av FN-konvention som 160 länder har skrivit under.  Företag kommer att skyddas mot diskriminering, expropriation och andra brott mot avtalet. Inget företag är garanterat några vinster eller att det inte stiftas lagar som är ogynnsamma.

Att det kommer införas ett organ som kontrollerar all lagstiftning och stoppar sådana lagar som kan skada handeln.

Stämmer inte. För att ny lagstiftning inte i onödan skall ställa till nya problem kommer det inrättas ett organ som går igenom lagstiftningen. Men det blir ett remissorgan utan makt att stoppa någon lagstiftning. Om EU eller USA tycker att lagstiftningen är motiverad kommer den ändå att genomföras.

Att TTIP skulle innebära tvång att privatisera offentlig verksamhet och förbud mot att åter göra privatiserad verksamhet offentlig.

Stämmer inte. TTIP kommer inte innebära att stater tvingas privatisera eller hindra att privat verksamhet görs offentlig. TTIP påverkar överhuvud taget inte den frågan. Men självklart kommer stater inte att kunna expropriera egendom eller företag hur som helst. Men det kan de inte i dag heller. EU och nationell lagstiftning skyddar egendom. EU är inte Zimbabwe.

Att TTIP hotar att göra det fritt fram att importera GMO-produkter och kött från djur behandlade med stora mängder antibiotika och hormoner.

Stämmer inte heller. TTIP-avtalet kommer inte stå över nationell lagstiftning eller EU:s regler. Det som är förbjudet i dag kommer att vara förbjudet även med TTIP-avtalet.

Att den så kallade försiktighetsprincipen skulle vara hotad

Stämmer inte. USA och EU har helt olika sätt att se på risker med nya kemikalier. Av allt att döma kommer det därför inte vara möjligt att nå någon större samsyn på kemikalieområdet. Men man har sedan länge accepterat att alla skillnader inte går att överbrygga. Försiktighetsprincipen blir kvar i EU. amerikanerna behåller sitt mer vetenskapligt grundade sätt att se på risker.

En ytterligare likhet mellan britternas lämna-sida och TTIP-motståndarna är att man helt ohämmat sprider misstro mot EU och EU:s institutioner. Den går långt utöver vad som är befogad och rimlig kritik mot EU och är framför allt helt felaktig. I grunden är EU ett demokratiskt förankrat samarbete på rättsstatens grund. Man kan tycka att EU har befogenheter som organisationen inte borde ha och fattar en del felaktiga eller obegripliga beslut. Men den kritiken kan även riktas mot valfri svensk kommun. Och när det gäller TTIP är det handelspolitik — något som både självklart och oundvikligen är en fråga för just EU.

Om man som jag är fritidspolitiker på kommunal nivå och dessutom har arbetat med vattenkraft är det lätt att hitta otaliga exempel på sådan EU inte borde lägga sig i. Men handelspolitiken är inte ett av dessa.

Det är obegripligt att organisationer med hyggligt förtroendekapital som Greenpeace och Svenska Naturskyddsföreningen helt okritiskt deltar i en kampanj som direkt syftar till att underminera förtroendet för EU och som bygger på ren mytbildning.

Gissningsvis tänker man som många på lämna-sidan i britternas omröstning och som nu bittert ångrar sig; nämligen att man kan strunta i det egna ansvaret för den demokratiska infrastrukturen eftersom andra kommer att göra jobbet.

Och i en mening är det sant. Andra kommer att ta det ansvar. Problemet är att de kanske inte lyckas.

Värt att tänka på nästa gång det kliar i fingrarna att skriva något man vet inte stämmer bara för att vinna en debatt.

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel