Myter om handel och utveckling i SIDA:s tidning Omvärlden

Kritiken mot frihandel brukar sällan rikta in sig på själva handeln. I stället klumpas handel ihop med termen ”globalisering” som sin tur görs ansvarig för diverse problem, varav de flesta påhittade — det finns skrönor som återkommer år efter år. Man får en känsla av att de ingår i någon sorts vänsterliturgi — en samling rituella föreställningar vars koppling till verkligheten är närmast obefintlig.

Artikeln ”Frihandelsavtal är en fortsättning av det koloniala förtrycket” i SIDA:s tidning Omvärlden av  Jennifer Råsten och Jaime Gomez, Feministiskt initiativ är ett bra exempel.

Myt 1:

”Frihandelsavtalen kommer nämligen inte ensamma. Sällskapet består av påtryckningar på inhemska beslutsfattare och en massiv förskjutning av lagstiftningar till multinationella storföretags fördel.

Ett exempel är WTO:s patentregelsystem TRIPS. Utifrån det kan företag säga sig ”upptäcka” grödor som använts i årtusenden och ta patent på dem, varpå alla som vill odla sin traditionella mat eller medicinalväxt plötsligt måste betala för det. Småbönder som i alla tider lagrat utsäde från år till år är nu skyldiga att istället köpa nya frön varje säsong från internationella företag som patenterat deras grödor.”

Detta påstående är helt fnoskigt. Ingen kan ta patent på existerande arter. Då skulle väl någon redan för länge sedan ha tagit patent på potatis och äpplen och tvingat oss alla att betala för att få odla hemma i täppan? Däremot finns det företag som utvecklat varianter av olika grödor avsedda för jordbruk i industriell skala. De säljer utsäde med restriktionen att lantbrukarna inte sparar av skörden till nästa år utan köper nytt från leverantören. Men detta måste ses mot bakgrund av att moderna storjordbruk snarast är fabriker där bonden är ägare och VD. Att han inte får kopiera utsäde är inte konstigare än att han inte får kopiera programvaran i sitt bokföringssystem och sälja vidare. Det görs storskaliga försök att bryta mot reglerna vilket orsakar rassior, åtal, tonvis med utsäde som bränns, fängelsedomar, skadestånd. Men ingenting av detta berör några småbönder.

Myt 2:

På liknande sätt fungerar systemet för patent av läkemedel, som lett till att människor lider och dör av sjukdomar som det finns botemedel och lindring mot.

Detta har dock med frihandelsavtal att göra. Exempelvis USA vill gärna få andra länder att införa striktare regler och längre patentperioder. Det är en separat debatt. Däremot är det relativt irrelevant som kritik mot frihandel. Inte minst därför att de fattigaste ländernas problem inte består av brist på de modernaste läkemedlen. Där är problemet generell brist på sjukvård och att det saknas mediciner vars patent gått ut för decennier sedan. Fattiga människor lider inte främst av brist på de senaste medlen mot högt blodtryck, högt kolesterol och milda former av bipolaritet.

Myt 3:

”Andra lagstiftningar som går hand i hand med frihandelsavtalen handlar om att privatisera mark- och vattenrättigheter. Multinationella storföretag har åtagit sig uppgiften att ta hand om vattnet, för att sedan sälja tillbaka det till lokalbefolkningen. När människorna i det globala syd inte har råd att betala, lyder kapitalismens logik att efterfrågan på rent vatten helt enkelt inte är tillräckligt stor.”

En återkommande föreställning i nästan alla ”globaliseringskritiska” texter från vänstern. Myten bygger på att lokala politiker har försökt bygga upp fungerande vatten- och avloppssystem i städer genom att anlita utländska företag som har investeringspengar. Vid en sådan process måste alla hushåll in i systemet, även sådana som har egen brunn och hällt ut avloppsvattnet på gatan. Det leder förstås till protester när fastighetsägare som tidigare haft ”gratis” vatten och avlopp (kostnaden har tagits av omgivningen genom sjunkande grundvatten, sjukdomar, sanitära problem) tvingas ansluta sig. Protesterna mot detta har varit framgångsrika, bland annat genom att de byggt på myter om att ”indianerna förbjuds samla in regnvatten” och liknande absurditeter. Konsekvensen av de framgångsrika protesterna är att det fortfarande saknas fungerande vatten och avlopp.

Samma sak händer i Sverige när en kommun bestämmer att ett sommarstugeområde som börjat få många permanentboende skall anslutas till det kommunala vatten och avloppsnätet av miljöskäl. Alla måste anslutas och det kostar pengar. De som har sin egen brunn, utedass och stenkista blir tvärarga och tycker det är onödigt. Men det är klart att en tätort i ett modernt samhälle, varken i Sverige eller någonstans i latinamerika, kan fungera utan ett riktigt vatten- och avloppssystem.

Problemet med mark i tredje världen är för övrigt inte att den är ”privatiserad” utan att den inte är privatiserade, det vill säga det finns inga fastställda äganderätter. Det är därför regimen, exempelvis i Etiopien (oklart marxistisk), kan ge bort mark som småbönder brukar till stora jordbruksföretag. Här gör SIDA ett bra jobb genom att hjälpa bönder att mäta upp den mark de brukar så bönderna får papper på vad de äger.

Förutom att Råsten/Gomez artikel bygger på myter är det oklart hur den egentligen har med frihandel att göra. Tesen om kolonialt förtryck är också udda mot bakgrund av att EU just nu i huvudsak arbetar med frihandelsavtal med länder som aldrig varit koloniserade (om man inte räknar USA och Kanada som före detta kolonier — vilket de faktiskt är).