Ny TTIP-kritisk rapport värd att läsa

Nu har den första hyggligt seriösa granskningen av TTIP från frihandelskritiskt håll kommit.  Tankesmedjorna Cogito och Katalys har producerat en en ambitiös rapport om TTIP. Det är välkommet att debatten kan börja handla om riktiga frågor snarare än mytbildning. 

De båda tankesmedjorna är fristående, men i  praktiken kan man säga att Katalys är LO/Socialdemokraterna och Cogito Miljöpartiet.

Författarna till rapporten Rikard Allvin och Markus Larsson är mycket kvalificerade men har starka kopplingar till Miljöpartiet.

Rapporten på cirka 100 sidor med fotnoter och bilagor förefaller genomarbetad och väl underbyggd. Peter Kleen, känd handelsexpert, var i huvudsak positiv vid ett seminarium på tisdagen då rapporten presenterades.

Författarna har en stark bias som kommer fram som dolda premisser. Exempel från paneldiskussionen: Skillnaden mellan försiktighetsprincipen när det gäller kemikalier (EU) och en mer vetenskapligt grundad syn (USA) har lett till att EU har förbjudit ca 1500 kemikalier i smink, medan USA bara förbjudit 11. Författarna ansåg uppenbarligen att det var en självklar fördel att ha förbjudit 1500 substanser på lösa grunder jämfört med 11 på grundval av solid vetenskap.

Rapporten utmärks av att oro och farhågor från olika intressenter tillmäts stor betydelse. Källor värderas inte. Exempelvis tas en undermålig rapport från Tuft University upp med en lång beskrivning av dess slutsatser, medan kritiken mot rapporten får tre rader.

Metoden att göra enkäter till en rad organisationer ger ett urval citat som används för att ”sätta färg” på rapporten. Bland de 13 personer eller organisationer som tillfrågats ingår bland annat Latinamerikagrupperna, Svenska Afghanistankommittén (!) och Svenska Kyrkan. Det är oklart på vilket sätt dessa organisationers uppfattning om TTIP är av intresse. Corporate Europé Observatory har onekligen åsikter om TTIP (och nästan allting annat) men är en organisation med klar vänsterprägel.

EU:s regeringar och kommissionen betraktas med viss misstänksamhet i rapporten. Författarna förefaller inte uppfatta nationella regeringar och EU:s institutioner som representanter för allmänintresset (vilket är rimligt i en demokrati), utan ser snarare dessa som en del av kapitalets intressesfär som totalt sett måste vägas upp av NGO:er.

Sammanfattningsvis är rapporten väl värd att ta på allvar.

OBSERVERA: Den ”kortversion” av rapporten som funnits på nätet avviker starkt från den fullständiga rapporten och bör ses som en helt annan produkt.