Ny tuff ambition om TTIP — men bilden har inte klarnat

USA:s president Barack Obama är övertygad om att USA och EU kommer ha ett färdigförhandlat TTIP-avtal under 2016. Det sade han i söndags när han tillsammans med Tysklands förbundskansler Angela Merkel invigde Hannovermässan i Tyskland.

Det betyder dock inte att avtalet kommer att ratificeras under 2016. För det första skall avtalet debatteras offentligt, och för det andra skall det översättas och genomgå en ”juridisk korrekturläsning” så att inga delar av texten strider mot varandra, nationell lag, är obegripliga eller felaktiga. Det kommer ta långt in på 2017 innan det arbetet är färdigt. Sådan är gången. Ett färdigt avtal skrivs under, men börjar inte gälla förrän det är godkänt av kongressen i USA, EU-parlamentet och förmodligen alla EU:s medlemsländer.

Emellertid är även målet att det skall finnas en färdig avtalstext grovt överoptimistisk. Det saknas fortfarande en stor del av texterna trots tre års förhandling. Visserligen är det över åtta månader kvar av året, men det kommer att vara ett presidentval i USA under vilket förhandlingarna i princip tar paus. Att det skall finnas något för USA:s president och EU-kommissionsordförande att skriva under före jul är inte sannolikt.

Samtidigt är det en viktig signal Obama och Merkel — sida vid sida — tog upp TTIP-avtalet och satte ett tufft mål. Det visar att man inte givit upp avtalet. Inte minst ger det ett viktigt argument till de britter som vill stanna kvar i EU: TTIP är vår främsta ambition, avtalet kommer att bli av, om ni lämnar EU blir det Tyskland, inte England, som är USA:s bästa kompis och ni britter skall inte tro att ni får någon gräddfil som ger ett snabbt handelsavtal med USA.

Det är vid sidan om Londonborgmästaren Boris Johnsons allt mer bisarra utfall nejsidans främsta argument: att det inte spelar så stor roll om frihandeln inom ramen för EU försvinner. England är så viktigt att resten av världen står på kö för att ge landet favörer på handelsområdet.

Sammantaget är bilden av TTIP-avtalets chanser delad. Alla återstående presidentkandidater i USA är mer eller mindre skeptiska till frihandel. Å andra sidan finns det alltid tre versioner av amerikanska presidentkandidater. En version under primärvalen och innan sitt partis kongress, en efter nomineringen till presidentkandidat, och ytterligare en version när han eller hon till sist är vald till president.  Detta gäller garanterat Trump och Clinton, men garanterat inte Sanders. Lättköpta populistståndpunkter som fungerar i inledningsskedet försvinner efterhand i processen när presidenten tvingas ta ansvar för sina ord och ser konsekvenserna av olika beslut. Hittills har USA knagglat sig vidare mot allt mer frihandel och vunnit på det.

Inom EU finns det som vanligt en djup klyfta mellan vad som närmast kan beskrivas som ”yrkesdemonstranter” med vänstersympatier och en stabil majoritet för frihandel. Även i Tyskland som, det mest skeptiska landet, är drygt 60 procent för avtalet. Visserligen samlar vänsterns demonstrationer regelbundet ett par hundra tusen man, men det är som sagt en bråkdel av exempelvis det antal som går i högmässan varje söndag.

När det gäller EU-parlamentet finns det även där en stabil majoritet. Vid parlamentsvalet 2014 var TTIP en valfråga, men det skedde ingen större förändring av majoritetsförhållandena. Parlamentet har trots allt en gång givit sitt godkännande till att avtalet skall förhandlas fram, och konfirmerade detta förra året.

Återstår de enskilda EU-ländernas regeringar. Av och till kommer signaler om att det ena eller andra landet (ofta Frankrike…) tänker rösta nej. Men den politiska kostnaden för att sätta käppar i hjulet för en process man en gång varit med om att starta är hög. Holland lär få en folkomröstning som den om avtalet mellan EU och Ukraina, men den blir bara rådgivande. Att följa folkviljan i Ukrainafallet är en sak. Det avtalet är viktigt, men det är inte världens största frihandelsavtal. Att byta fot på grund av en folkomröstning om TTIP är en helt annan.