Nya WTO-chefen skänker hopp åt Afrika

Afrika är i dag genom The African Continental Free Trade Area (AfCFTA) världens till ytan största frihandelsområde. Men även om AfCFTA har enorm potential kommer det att ta lång tid innan det börjar förverkligas. Att Ngozi Okonjo-Iweala från Nigeria har blivit chef för WTO är därför mycket glädjande.  

Att utnämningen dröjt beror på att Trumpadministrationen föredrog Yoo Myung-hee från Sydkorea. Hon var också ett bra val och USA har skäl att stödja en kandidat från Sydkorea.  

Men det var karaktäristiskt för Donald Trumps administration att blockera en viktig utnämning för att få igenom sin favorit, istället för en annan kandidat med likartade kvalifikationer. Myung-hee har visserligen varit handelsminister, det har inte Okonju-Iweala. Men det är en marginell skillnad, den sistnämnda har varit finansminister i Nigeria och även arbetat för Världsbanken. Den viktiga erfarenheten av att kunna leda en administration har de gemensamt. 

Men det finns ett skäl att föredra Okonjo-Iweala. Länderna på den afrikanska kontinenten har under de senaste fem åren tagit viktiga steg mot frihandel mellan varandra.  De har ända sedan andra världskrigets slut och befrielsen från sina kolonialmakter varit styrda av antingen socialistiska regimer och således djupt misstänksamma mot global handel, eller starkt fokuserade på att kunna handla med USA och länderna i EU. Det är förvisso en god ambition, men samtidigt har de tillämpat protektionism sinsemellan på grund av felaktiga handelspolitiska doktriner eller politiska konflikter och krig. 

Problemet med det, förutom det självklara att konflikter är skadliga, är att även global handel i huvudsak är lokal. Sverige handlar mest med Norge, Danmark, Finland och Tyskland som alla är grannländer. Tyskarna handlar i huvudsak med sina grannar i Central– och Sydeuropa. USA handlar mest med Kanada och Mexiko. Kulturell och geografisk närhet minskar alla slags barriärer och kostnader.  

Förutom att länderna i Afrika inte har så många produkter som kan säljas till avancerade industriländer är de förstås underkastade samma logik. Att hitta stordriftsfördelar och bygga upp specialisering och arbetsdelning sker genom en organisk sökprocess.  

Den som undersöker företagandet i framgångsrika industriorter upptäcker att företagare har sina kunder och underleverantörer bland grannar, släktingar och andra som driver företag på orten eller i regionen. Svågern har skogsbruk och såg, själv bygger man småhus i trä och fönster köper man från en liten industri i grannbyn. Verktygsmaskinerna kommer från Tyskland och datorerna är förstås amerikanska och tillverkade i Kina. Men insatsvarorna som står för en stor del av kostnaderna är lokala, liksom arbetskraften.  

USA:s ekonomiska framgång beror i huvudsak på att landet varit en enda jättemarknad sedan 1800-talet. EU försöker skapa något liknande och är idag en ekonomisk stormakt, men hålls tillbaka av att vara ett frihandelsområde snarare än en enhetlig marknad. Ländernas skillnader i kultur och språk gör att marknadsföring och affärskoncept inte kan rullas ut på samma sätt som i USA. 

Utbildningssystem, finansmarknader och rättssystem bidrar, men uppkommer i samspel med de tekniska och ekonomiska förutsättningarna. Länder som satsar på utbildning men inte på marknadsekonomi och frihandel upptäcker snart att deras mest välutbildade medborgare tenderar att flytta utomlands. Den som blivit ingenjör vill gärna ha ett ingenjörsjobb. Utan industrialisering finns inte många sådana. Och utan frihandel sker knappast någon industrialisering att tala om. Samma sak med rättssystemet. Utan nationell och internationell handel och investeringar behövs varken så många duktiga affärsjurister eller finanssystem.  

Det är detta som varit Afrikas problem i decennier. Utbildning och investeringskapital har ingen riktig avsättning om det inte finns små företag som kan växa till stora. Och för att företag skall växa måste det finnas marknader. I Afrika har marknaderna varit små och fragmenterade genom både handelshinder i form av tullar och kvoter (eller helt stängda gränser), regleringar och byråkrati – ja, det går utmärkt att ha omfattande regleringar av ett näringsliv trots att det knappast existerar. Idag håller Afrika på att ta sig ur den rävsaxen genom framsynt handelspolitik. 

Att WTO:s generalsekreterare kommer från Afrika och därtill Nigeria som är kontinentens ekonomiska motor har både symbolisk och praktisk betydelse. Det är svårt att överskatta de möjligheter till framsteg som ligger i att WTO-chefen har detaljkunskaper om situationen i Afrika när det gäller att ta de första stegen mot att förverkliga den potential som finns i vad som idag är världens största frihandelsområde räknat i länder och yta. 

Magnus Nilsson


Taggar:
Kategorier: Frihandel, WTO, Afrika