Öga mot öga med verkligheten — och Xi Jinping

PG Gyllenhammar har en gång sagt om konflikter ungefär att ”mellan fyra ögon tenderar folk att nyansera sig”.

Meningen är uppenbar. Det är lätt att vara kritiskt mot människor på avstånd, i tidningsartiklar, tal, tweets, särskilt om man kan strunta i vad de egentligen gör eller har sagt, men betydligt svårare när man måste direkt konfronteras med personen ifråga och inte längre kan ljuga ohämmat.

Det är ungefär det läget USA:s president Donald Trump har hamnat i när han blivit president och särskilt i relation till Kina. Trumps angrepp på på Kina när det gäller handel har varit extremt aggressiva och varit i huvudsak byggda på (medvetna?) missuppfattningar. Det finns en del skäl att vara kritisk mot Kina när det gäller hur landet hanterar sina internationella handelsrelationer och dess ointresse för miljö, arbetsförhållanden, intellektuella rättigheter och lite annat. Men Trumps uppfattning att USA:s handelsbalansunderskott mot Kina i huvudsak beror på aggressiv handelspolitik är förstås grovt överdriven.

Med andra ord resulterade mötet i slutet av förra veckan (Nyhetsartikel i WSJ) mellan Donald Trump och Kinas president Xi Jinping inte i att Trump deklarerade handelskrig, utan i en överenskommelse att inleda hundra dagar av samtal för att reda ut eventuella motsättningar. Möjligen är det inte en slump att det är ungefär den tid som den  av Vita Huset nyligen tillsatta utredningen  fått på sig att bli färdig. Kanske är det inte heller en slump att man om 100 dagar har kommit till slutet av  i sommaren. Även om USA inte som i Sverige totalstänger all mänsklig verksamhet under sommarmånaderna är det ett utmärkt tillfälle att presentera ett antal mindre sensationella slutsatser och åtgärder.

Risken är nämligen betydande att såväl samtal som utredning kommer fram till just detta, att det inte krävs några mer sensationella åtgärder.

En positiv sak med samtalen mellan de två länderna är dock att man var positiv till att förhandla fram ett nytt bilateralt investeringsavtal. Idag är villkoren för amerikanska direktinvesteringar i Kina ganska svajiga och ofta kräver kineserna långtgående samarbeten och tekniköverföring. Kina har också brister som rättsstat och inte minst en rätt avslappnad attityd till skydd för intellektuella rättigheter. Kan Trumpadministrationen få till ett investeringsavtal med Kina med förbättringar på de områdena är det en viktig framgång.

Det förtjänar att upprepas att i stort sett alla förbättringar av handelsavtal som Trumpadministrationen nu efterfrågar fanns i TPP-avtalet. Visserligen skulle inte Kina ha varit med i TPP, men det är ostridigt att det vore enklare att få Kina att anpassa sig till en ordning som i stort sett alla länder i närområdet redan var en del av. Nu kommer USA vara tvunget att bygga upp TPP, ett land i taget, med små variationer om Trumps idé om bilaterala avtal skall kunna förverkligas.

Samtidigt ökar hoppet nu att Trump inte kommer att ställa till med det handelskrig många oroade sig för. Skälet är förstås inte främst att Trump tvingats sitta öga mot öga med Xi Jinping, utan att han också kommit öga mot öga med verkligheten. Och även mer rutinerade politiker än Donald Trump (sådana finns det många av) har upptäckt att det är den absolut svåraste motståndaren.


Kategorier: USA